I söndags var det FN:s nationella dag för att uppmärksamma våld mot kvinnor. När ämnet ändå är på agendan så passar vi på att lägga upp detta inlägg som författaren Bengt Alvång gjorde på Göteborgs-Postens insändarsidor för tre år sedan.
För varje barn som misshandlas finns en vuxen som vet, men som håller sig på avstånd. För varje kvinna som förtrycks av en feg man, finns en vuxen som hör slagen och skriken, ser märkena, men som inte vill lägga sig i.
Utan en tigande omgivning kan så gott som inga våldsdåd fortgå bakom stängda dörrar.
Det hela kompliceras av att angiveri är ett fult ord i Sverige. Kanske även när det hela handlar om våld mot oskyldiga barn och kvinnor. Man skall inte lägga sig i.
Och det är nog inte så kul att festa med Berra om man precis tagit upp den känsliga frågan om hans frus blåmärken. Men är det inte huvudsakligen de skyldiga med dåligt samvete som har anledning att vara rädda för att bli angivna? Och jag skiljer på det att någon verkligen lider under ett förtryck och att någon ”felparkerat”. Alla brott är inte lika grymma.
Skapar det förflutnas häxjakter fortfarande denna stigma? Alla oskyldiga kvinnor som brändes levande på grund av pöbelns anklagande fingrar. Judarna som utrotades under Andra världskriget efter att ha blivit utpekade av grannar. Kommunister (nåja) som förföljdes under senator McCarthys egen häxjakt i 50-talets USA.
I vilket fall som helst – när någonting dåligt fortgår i vårt samhälle – lita på att det finns en tigande, ”oskyldig”, omgivning som känner till det. Förmodligen även inom de myndigheter som borde ha agerat.
Gårdsblindhet, ömsesidiga synder, konflikträdsla, uppgivenhet? Vem vet.
Och när försvarslösa och förtryckta lider – då är den som känner till det, men som inte agerar, lika skyldig som förövaren.
Vad som är ”att agera”, vad som är ”tillräckligt” – det är upp till var och ens samvete.
Bengt Alvång, Rekryteringskonsult på FOKUS Rekrytering i Göteborg, samt författare till novellen “Överlevarna”