Robert Schenck, tidigare gästrecensent på RealStars, har nu recenserat Simon Häggströms bok Skuggans lag – en spanares kamp mot prostitution.
Simon Häggström gör allt rätt. Först och främst har sonen till frikyrkopastorn kanske Sveriges tuffaste och farligaste jobb, både fysiskt och psykiskt. Häggström är modig, hur modig som helst. Ännu viktigare är att han har alla argument klara till stöd för den svenska sexköpslagen. Och argumenten är starka just för att de inte kommer från forskningshållet med dess torra språk och strävan att vara ”objektiv”. I stället kommer de från någon som har åratal av erfarenhet som spanare och kriminalinspektör vid Stockholmspolisens Prostitutionsgrupp.
Kvinnan är offret, en av prostitutionens största drivkrafter stavas fattigdom, männens köp av sexuella tjänster utgör efterfrågan som skapar den kriminella marknaden och en legalisering gör INTE prostitution mindre farlig. Författaren vet vad han talar om, minst sagt. I stället för ett vetenskapligt forskningsmaterial har Häggström otaliga sms-meddelanden, möten med prostituerade och utsatta barn samt konfrontationer och förhör med sexköpare som grund för sina åsikter. Han har sett så många vidrigheter att han undrar själv hur han orkar och hur han kan gå vidare utan att bli cynisk.
Vi får sannerligen hoppas att han och hans kollegor fortsätter. Deras arbete att ta torskarna på bar gärning och se till att de blir straffade, och därmed se till att den svenska sexköpslagen får en tillämpning, är viktigt för lagens och Sveriges trovärdighet. Det är viktigt för de prostituerade som får skydd och även hjälperbjudanden genom bl a socialtjänsten, och för att i viss mån försvåra situationen för torskarna och hallickarna. (Varför är Prostitutionsgruppen i Göteborg bortprioriterad? Det är en skam för Sveriges andra stad. De positiva effekterna av en Prostitutionsgrupp uteblir.)
Ändå fungerar inte denna bok för mig som läsare, hungrig för nya insikter och mån om en seriös skildring av prostitutionens vidriga verklighet. Visst, jag har lärt mig en hel del genom att läsa boken och, precis i enlighet med författarens avsikt, blivit varse om ”en verklighet som många inte tror existerar eller vill veta av, som pågår runtomkring oss varje dag”. Men trots ett vårdat och korrekt språk så lever varken bokens stil, form eller innehåll upp till mina förväntningar. För mig är boken en skildring av ett ”spännande” polisarbete mer än en bok om prostitution. Nej, tänkte jag flera gånger: inte en till beskrivning av Stockholmsmiljön, inte en till torsk tagen bokstavligen med byxorna nere, inte ett till beslut – ska vi ta torsken nu under pågående sexakt eller när han är på väg ut?, inte en till nerbrottad misstänkt sexköpare, inte en till uppskattad kollega som kommer till undsättning.
I bästa fall gör polisromansstilen boken attraktiv för läsare som annars inte skulle läsa om prostitution alls. Dessa personer får i så fall insyn i verkligheten och förståelse för sexköpslagen och de kvinnliga offren som de annars aldrig skulle få. Men i värsta fall urvattnas de så viktiga budskapen som boken ändå erbjuder och vissa läsare blir fångade mer av spänningen än av det hemska och destruktiva i prostitutionens värld.
Fortsätt, Simon Häggström, med ditt ovärderliga arbete som spanare. Vi behöver dig. Fortsätt även som viktig informatör och utbildare, för förutom ett effektivt polisarbete behövs upplysning, inte minst i skolans och förskolans värld.