JAG FÖDDES MED DÅLIGT BLOD – vinnaren i Novelltävlingen!

Idag har vi äran att presentera det vinnande bidraget av novelltävlingen som pågått hela våren. Författaren heter William Älgebrink och nedan kan ni läsa hans novell Jag föddes med dåligt blod. 

Jag har börjat acceptera att jag inte längre klassas som människa. Jag blir såld, jag blir köpt, jag blir använd. Det låter som att jag är en produkt. En vara. Och sanningen är att det är precis vad jag är. Vad som hände innan jag kom hit är irrelevant. Den jag var för två år sedan är borta. Död. Men jag är inte död – inte än. Jag må vara död inombords men jag är inte död. Däremot känns det som att det är min enda utväg. Antin- gen kan jag fortsätta leva här – i jordens helvete – eller ta livet av mig. Jag är fast i ett brinnande höghus, och för att undvika en långsam död så hoppas jag. I hopp om att marken ska rädda mig från ett liv av sorg och smärta. Jag vet inte längre vad jag heter. Jag vet inte vem jag är.

De hämtar oss klockan sex varje kväll. Jag minns att jag skakade i början när jag hörde ljudet av dörren som öppnades till hotellrummet. Tårar rann ner för mitt ansikte, tillsammans med mascaran som bildade små svarta floder under mina ögon. När de såg att jag grät så slog de till mig. ”Jävla hora!” Sedan tog de tag i mitt hår och släpade ut mig. I dag vet jag inte hur rädsla känns. Jag har blivit avdomnad. Jag känner ingenting över huvud taget. Det var nio månader sedan jag yttrade ett ord. Det finns ingen mening längre. De har tagit min frihet, min röst, mitt allt. När de släpade mig så där på golvet så tänkte jag alltid: ”Ni kan ta min frihet, men ni kan aldrig ta mig ifrån mig.” Men jag hade fel. De stal mig och döda mig. Det enda som finns kvar är ett tomt skal. En illusion av den jag var.

Jag har tappat all tidsuppfattning. Det enda jag vet är när det är upphämtning och när jag får sova. För det är allt mitt liv är. Folk tror att slaveri inte existerar i den här världen; i det fantastiska Europa. Men det gör det. Det finns där man minst anar det. På flygplatsen där bagagen hämtas (det är så de kallar oss: bagage), eller på gatan utanför ett femstjärnigt hotell. Det kan till och med pågå slaveri i grannhuset. Man kan inte lita på någon. Man kan bara lita på sig själv och hoppas att den man tror att man är inte förråder en. Om det skulle hända så är allt hopp utom räckhåll. För det är hopp som gör att vi fortsätter leva. Mitt hopp är att kunna ta mig ut härifrån och hjälpa kvinnor och barn. Jag vill få stopp på det. Men för varje dag som går, så tappar jag bara mer och mer hopp. Det känns som att delar av mig bara faller sönder. Varje gång jag måste lyda en smutsig mans order så är det något inuti mig som går av.

Man kan spendera en livstid åt att fråga sig själv ”Varför?” Enligt våra mänskliga rättigheter föds man fri. Så varför ska någon annan ha rätt att äga mig? Ska jag behöva sälja mig själv på grund av landet jag föddes? För att mina föräldrar inte hade råd att försörja mig? Någon skulle ha varit där. Någon skulle ha hjälpt mig. Men det tjänar ingenting till att tänka på det nu. Jag har insett varför jag togs och varför mitt öde blev att leva omringad av mörker och ondska. Människor är inte lika mycket värda. Även om vi vill tro det, så är vi inte det. Vissa föds i en värld där det redan är förbestämt vad som ska hända med dem. Det ska inte vara en mänsklig rättighet.

Jag är nu medveten om vem jag är. Jag är ingen. Jag är bara en liten, liten pjäs i ett gigantiskt spel. Jag föddes med dåligt blod, och för det ska jag betala med mitt liv.

Tusen tack till dig William för ditt bidrag, en t-shirt är snart påväg på posten. Vi vill såklart också passa på att tacka alla som bidrog till tävlingen. Ni är alla riktiga stjärnor ⭐️

Be Sociable, Share!