Realstars publicerar här en tankeväckande text som ger insyn i kampen mot prostitution av KAJSA EKIS EKMAN, debattör och författare till boken ”Varat och varan”. Hon har träffat LYDIA CACHO från Mexiko som utsatts för ständiga mordhot för att ha avslöjat utnyttjande av kvinnor och barn. Båda möts i Australien.
Att debattera prostitution kan vara nog så jobbigt. När man möter argument som “har inte handikappade rätt till sex” (underförstått: har inte alla män rätt till kvinnor, oavsett om kvinnor vill ha dem?) eller “barnprostituerade i Thailand är inte offer, de är starka individer som vet vad de gör!” (Vilket bland annat antropologen Heather Montgomery hävdar) Den som kämpar emot prostitution blir ofta utsatt för hat och kallad diverse saker, allt från naiv feminist till manshatande konservativ. När jag började skriva om frågan blev jag förvånad över den emotionella ilska jag mötte från människor som till varje pris ville att prostitutionen skulle vara kvar, utan att behöva ha något att göra med den själva.
Men för vissa är kampen mot prostitution betydligt mer riskabel. Det är när motståndaren är sexindustrin själv. Då handlar det inte om argument eller om känslor, utan om profit – och detta är en motståndare som inte skyr några medel. Så är det för den mexikanska journalisten Lydia Cacho. Hon har ensam tagit sig an uppgiften att avslöja Mexicos sexindustri. Som har kopplingar till tungt beväpnade narkotikakarteller, som levererar barn till pedofilnätverk, ofta högt uppsatta. I böcker som Maktens slavar (Natur och Kultur 2011) och Jag låter mig inte skrämmas – min kamp mot trafficking och korruption, (Natur och kultur 2010) berättar hon om vad hon avslöjat – och vad hon utsatts för. Upprepade gånger har hon kidnappats, våldtagits och hotats till döden. När hon stod i begrepp att publicera boken Demonios del Eden (som sedan ledde till att mångmiljardären och hotellägaren Jean Succar Kuri hamnade i fängelse för att ha lett ett pedofilnätverk där han försett rika män med småflickor) erbjöds hon en miljon dollar om hon drog tillbaka boken. “Du kan använda dem till din NGO” trugade främlingen. “Är det inte bättre om du kan hjälpa små tjejer?” Cacho vägrade. Ett halvår senare, när boken var släppt, kidnappades hon av poliser. De tryckte in pistoler i hennes mun och könsorgan. Medan de körde diskuterade de om de skulle dränka eller strypa henne. Hon släpptes till slut, men attackerna har fortsatt. Det finns inspelade konversationer där makthavare i Mexico talar om hur hon ska våldtas i syfte att skrämma henne till tystnad.
Ändå är hon här, i Sydney Australien, sitter och tar en ginger ale utanför hotellet där vi bor – hon checkar in under ett taget namn – och är glad och uppåt. Hon säger bestämt nej när servitören vill att hon ska prova kängurukött. “Hur kan man äta såna vackra djur? Nej – jag tar en biff!” Vi är båda här för Festival of Dangerous Ideas som äger rum varje år på Sydney Opera House – hon för att tala om trafficking för prostitution, jag för att tala om trafficking i surrogatindustrin. Tydligen är idén att kvinnor och barn inte bör vara till salu “farlig.”
Ikväll ska vi båda vara med på Australiens största debattprogram Q and A. Det sänds live och debattörerna får oförberedda svara på frågor från publiken.
“Det gäller att vi håller oss till våra ämnen” säger Lydia. “Vi måste tänka ut några saker att säga, oavsett vad de frågar. Jag är här för att få Australien att ta itu med sin sexindustri. Om de försöker göra mina vittnesmål till något specifikt mexikanskt, då berättar jag hur många män från hela världen som kommer och köper sex från samma hallickar. Jag har intervjuat hundratals utländska sexköpare som berättar att de kommer till Latinamerika för att de vill ha undergivna tjejer.”
“Och jag tänker föra tillbaka frågan till om en värld utan prostitution är möjlig” säger jag “och få dem att tänka utopiskt, inte pessimistiskt.”
Vi beslutar att försöka hålla kvar diskussionen vid dessa ämnen, eftersom det befinner sig en amerikansk författare i panelen vars huvudfråga är att ensamstående mammor är dåliga på att uppfostra barn. Risken är att hela programmet kommer handla om detta.
“Hm” säger Lydia “hur vinklar vi det ämnet till att handla om det vi vill prata om? Jag vill få fram något om teen-porr och dess roll i att skapa efterfrågan på barnprostitution.”
“Känner du inte att det blir för mycket ibland” frågar jag, “själv orkar jag inte konstant hantera dessa ämnen, det är därför jag även skriver om ekonomi, politik…”
“Jo!” säger Lydia, “min nästa bok kommer att vara ett break, den kommer att handla om klimakteriet och den manliga motsvarigheten, andropaus.”
“Hur kom det sig att du började skriva om de här sakerna?” frågar jag.
“Min mamma var feminist och psykolog. Hon var helt öppen med allt, talade med oss ungar om sex, det fanns ingen skam. Vilket var väldigt ovanligt på den här tiden. Min mamma brukade åka runt i fattiga områden och informera om kvinnors rättigheter. Medan hon talade med mammorna lekte jag med barnen. Jag minns att när jag var åtta fanns en jämnårig pojke, och jag tog fram en penna och ville rita djur med honom. Han kunde inte hålla i en penna! Han visste inte hur man gjorde. När vi var på väg därifrån sa jag till mamma: Jag tycker det är hemskt att vissa av de här barnen inte har mat och aldrig kommer att få gå i skolan. Mamma svarade, på sitt hårda sätt: Vad ska du göra åt det? Jag sa: Jag är ju bara åtta år! Men så kom jag att utbilda mig till journalist, och jag trodde alltid att det var fattigdom och rasism jag skulle kämpa mot. Så jag gjorde ett reportage om sydöstra Mexico, men istället för att tala om fattigdom ville kvinnorna tala om våld i hemmet. Det var det värsta för dem. Och när min tidning inte ville trycka det för det var ‘privat’ och ingen ville hjälpa dem, inte ens socialen, startade jag ett hem för våldsutsatta kvinnor, som sedan kom att bli ett hem för kvinnor och flickor som flytt sexindustrin. Då, när jag växte upp, var våld en privatsak. Nu sägs det att sexindustrin är en privatsak. Det är den inte.”
Kajsa Ekman med Lydia
Vi går ner till studion, sminkas, får håret fixat, blir “uppvärmda” av en australiensisk komiker som ber oss tala om vilken låt vi helst skulle sjunga karaoke till. “Herregud” säger Lydia, “först ska man garva, sen ta på sig sitt allvarliga ansikte och prata om mord och våldtäkt.”
Frågorna vi får från publiken är många – alltfrån den förestående invasionen i Irak, IS, om kvinnor är bättre ledare, om föräldrar bör tala med sina barn om porr, samt varför surrogatmödraskap är fel. Lydia uttalar sig mot USA, mot förtrycket av ursprungsbefolkningen i Australien och kommer in på vad en tolvårig pojke sagt när hon är ute och föreläser i skolor om porr och prostitution. “De är väl inte riktiga människor?”
Efteråt träffar vi Talitha Stone och Laura McNally, som är aktivister från den australiensiska organisationen Collective Shout. De är i tjugoårsåldern och kämpar mot sexistisk reklam och skönhetstävlingar för flickor i fyraårsåldern – något som är normaliserat i Australien.
Lydia berättar anekdoter för oss om hur hon infiltrerade sexindustrin världen över. Hon tog själv arbete på bordeller – men eftersom hon var för gammal för att kunna passera som nybörjare, lärde hon sig poledance och sa att hon hade jobbat på strippklubb i många år. Många bordeller i Mexico har hennes bild i entrén. “Släpp INTE in denna kvinna.” Hon såg det själv en gång – men eftersom hon var iklädd peruk och helt andra kläder, märkte inte entrévärden att kvinnan som stod framför henne var samma person som på bilden.
Några dagar senare åker jag till Melbourne för en serie föreläsningar. Där träffar jag Geneviève Gilbert-Quach, en eldsjäl som har startat organisationen Pink Cross Australia som hjälper kvinnor att skapa ett liv utanför sexindustrin. Hon har själv varit i prostitution åtta år och skriver nu på sina memoarer. Hon har också blivit kristen, för, som hon säger “Utan Gud hade jag aldrig klarat att ta mig ur sexindustrin. Jag hade ingen annan. Mina föräldrar brydde sig inte om mig.” Men Pink Cross Oz predikar inte säger hon utan hjälper alla oavsett tro.
Sexindustrin är helt legaliserad i delar av Australien, och bordellägare är som vilka entreprenörer som helst. Staten och sexindustrin tjänar på varandra, och knappt någon hjälp finns att få för den som vill ha hjälp att lämna. Vilket fatalt resultat detta fått i Australien beskriver Mary Lucille Sullivan i boken “Making Sex Work – A Failed Experiment with Legalised Prostitution.” Både Lydia Cacho och Geneviève Gilbert-Quach förespråkar en kriminalisering av sexköpare, inte av prostituerade, likt den modell vi har i Sverige. Lydia Cacho har varit i Sverige flera gånger och talat.
“Jag vet att det kan fungera” säger Geneviève. Men vi kämpar emot en så stor och mäktig industri, och vi är bara tjugo-trettio personer utan pengar. Jag arbetar gratis för detta och har två små barn. Ändå ger jag inte upp, för varje person jag kan hjälpa skulle kunnat vara jag själv, förstår du?”
När jag åker hem tänker jag: hur många är vi inte över hela världen som kämpar för samma sak? En värld där vi kan ha sex, älska varandra, vara kåta – utan att betala och utnyttja varandra? Och hur mycket motstånd möter inte denna enkla, nästan självklara idé?
Av författaren Kajsa Ekis Ekman
Kajsa med Talitha Stone från Collective Shout
Panelen på festivalen tema “Women for sale”
Länk till Pink Cross: https://www.facebook.com/pinkcrossoz
Länk till Shout: https://www.collectiveshout.org/