Nya boken Till männen som köpte min kropp handlar om författaren Louise Amcoff själv som redan som tonåring började utnyttjas av män som köpte tillgång till hennes kropp. Nu orkar och berättar hon sin historia för omvärlden och riktar sig till männen som begick övergrepp mot henne, det vill säga ett barn. Realstars hoppas att författaren med sitt direkta och starka tilltal kommer att ge läsaren en ökad förståelse för de mekanismer som kan leda till att en tonåring faller offer för sexköpande män och att skulden alltid måste läggas på förövaren.
Robert Schenck som recenserat flera böcker och filmer för Realstars har läst boken och ger sin recension nedan:
”Jag vill att ni ska förstå att ingen prostituerar sig för att den vill. Det finns alltid en bakomliggande orsak. Den lyckliga horan existerar inte. Männen som köper sex finns överallt. Du kommer inte att se det på honom. Det finns ingen stereotypisk sexköpare, de existerar i alla samhällsklasser, i alla åldersgrupper. Sexköp handlar om makt, män som anser sig ha rätten att köpa en annan människa.” (s. 202)
Jag har recenserat ett flertal böcker om prostitution för RealStars under de senaste åren. De böcker som har berört mig mest och lärt mig mest är överlevarnas berättelser. Författarna som berättar vet var de har kommit ifrån, vilka övergrepp de har utsatts för, vilka mekanismer som ligger bakom prostitution, hur det känns att vara en köpt produkt som bokstavligen kan behandlas hur som helst, och mirakulöst nog har de modet och orken att berätta efteråt för världen vad de varit med om. Och precis som Louise Amcoff vill även de andra överlevarna ”skydda flickor, kvinnor, transpersoner, pojkar och män som fastnat i prostitution, de som tror att det inte finns någon väg ut.” (s. 204)
Louise Amcoff har tillsammans med journalisten Tove Sahlin skrivit en utomordentlig bok – välskriven, innehållsrik, mänsklig. Den handlar om Louise Amcoff själv, om hennes barndom som följer en livsfarlig väg: från föräldrarnas skilsmässa, till allvarlig mobbning i skolan, otaliga rymningar, våldtäkt i 13-års åldern, självskadebeteende med rakblad, självmordsförsök, och prostitution från åldern 14 till 19 år.
Titeln, Till männen som köpte min kropp, påminner läsaren om att boken inte enbart handlar om Louise, utan även om männen som köper sex. Boken, precis som titeln antyder, är i själva verket skriven till dem. Till männen som begår fruktansvärda övergrepp mot sina medmänniskor och som våldtar barn som prostituerat sig. Männen som betett sig vidrigt mot Louise som var så utsatt.
Boken bör läsas av många, speciellt av dem som har med ungdomar och utsatta personer att göra – lärare, föräldrar, socialarbetare, poliser, domare, kuratorer, rektorer, poliser, m fl. Det är inte lätt att förstå varför tonåringar rymmer, varför de skär sig, varför de prostituerar sig, men på ett ärligt och personligt sätt ger boken förklaringar som går att förstå. Det är smärtsamt att läsa om, men det är läsning som berör och lär.
Tack, Louise Amcoff och Tove Sahlin, för att ni har berikat den svenska litteraturen med denna bok om prostitutionens mörka värld.
Jag avslutar med några längre citat:
Att prostituera sig
”Det är destruktivt, jag vet det. Men det är som om männen ger mig utlopp för något. Känslan av att få vara värdefull är så ångestdämpande att jag överlever övergreppen. Tanken att jag är värd 200 kronor för 30 minuter är svindlande och befriande. Det känns som om ingen någonsin har uppskattat mig så mycket.
Men när pengarna landar i handen försvinner allt. Smutsen och ångesten slår tillbaka, hårt, en total blackout. Allt jag lyckats förtränga under övergreppen kommer ikapp mig, våldtäkterna spelas upp gång på gång i huvudet.
Det enda som botar ångesten är rakbladen och blodet. Jag blir beroende, självskadar genom att sälja mig till männen, skär sedan bort ångesten och säljer mig igen när såren läkt ihop. Såren är ett skydd. När de fortfarande är blodiga kan jag inte fortsätta sälja mig. När de läkt ihop träffar jag nya män. En cirkel utan slut.” (s. 75)
”’Jag har köpt dig, kommer du ihåg? Så nu gör du som jag säger, din lilla hora.’” (s. 161)
Hur det känns
“Hon [’soc-tanten’] säger att mamma inte ska känna skuld och skam. Inte jag heller. Men det är svårt. Skulden och skammen är ständigt närvarande. Vi vill så gärna men inget fungerar.
Egentligen tror jag att det är mitt fel, eller självklart är det mitt fel. Kanske beror det på flimret. Det har börjat dyka upp oftare i mitt kompakta mörker. Småglimtar som får mig att le och känna. Det känns hoppfullt, men endast i ett flimmer. Sedan är jag tillbaka i mörkret igen. Det är som om jag inte orkar känna kärlek, hopp och värme längre än så. Tidigare skrämde mörkret mig, nu är det allt jag har. En trygghet och ett sätt att leva.
När glimtar och flimmer tränger sig på slår jag det ifrån mig. Jag orkar inte känna till en annan värld än mörkret. För ljuset kan man förlora och när det händer skriker kroppen på ett sätt som sliter sönder en.
Det är nog därför jag inte klarar av att vara hemma. Det flimrar för ofta. Mamma och syskon, skratt och kärlek. Det blir för mycket ljus, jag klarar det inte.” (s. 142-143)
Bok av Louise Amcoff, berättad för Tove Sahlin
Norstedts, Stockholm, 2021