Vid mitt senaste besök på Stockholms tingsrätt fick jag möjlighet att som åskådare bevittna en rättegång som behandlade köp av “sexuella tjänster.” Upplevelsen väckte många tankar och känslor, inte bara om brotten utan också om samhällets syn och tingsrättens hantering.
Mannen som sitter åtalad är i 30-årsåldern och ser ut som vem som helst. Under rättegången uppträder han likgiltigt och reagerar inte ens när chattarna om betalda övergrepp läses upp. Bevis finns för elva tillfällen då han köpt “sex” under ett halvår – en till två gånger i månaden har han begått betalda övergrepp. Han svarar kort på åklagarens frågor och erkänner brott.
Rätten har kallat två vittnen, båda kvinnor som mannen har köpt sexuella tjänster av. Det förvånade mig att kvinnorna inte var målsägande. Kvinnorna som inställer sig i vittnesbåset har således inget målsägandebiträde, rätt till brottsskadeersättning eller tillgång till andra stödinsatser för brottsoffer som kan vara avgörande för möjligheten att lämna sin utsatta position. Mina tankar förs till vad för signalvärde det medför och om det är förenligt med den svenska sexköpslagen. Om varje utsatt individ ges målsägandestatus skulle det stå klart att domstolarna och samhället ser allvarligt på brottet genom att förövaren inte bara begår ett brott mot staten, utan också mot en individ som ska erbjudas stöd, hjälp och exitprogram.
Försvarsadvokaten lyfter fram omständigheter som han menar ska vara förmildrande för den tilltalade. Det betonas att mannen inte ska ha vetat att köp av sexuella tjänster är brottsligt, vilket framstår som ett snarare svagt argument. I Sverige är det en skyldighet och individens personliga ansvar att veta vad som är olagligt och okunskap om detta ska inte kunna tillämpas som ursäktande omständigheter. Åklagaren yrkar på fyra månaders fängelse och mannen är uppenbart besvärad.
Två veckor senare meddelades domen av Stockholms tingsrätt. Mannen döms för elva fall av köp av sexuell tjänst och påföljden blir skyddstillsyn, eftersom det fastställs finnas ett övervakningsbehov. Det innebär att han under 3 år behöver sköta sig och försörja sig efter förmåga. Trots straffskärpningen 2022 som höjde minimivärdet från böter till fängelse menar tingsrätten att det saknas skäl som talar för att mannen ska dömas till fängelse. Tingsrätten skriver i domen:
“Köp av sexuell tjänst är inte brott av sådan art att fängelse måste väljas som påföljd. Inte heller det samlade straffvärdet talar för att välja fängelse. [Mannens namn] förekommer därutöver visserligen under sex avsnitt i belastnings- registret, vilka dock inte påverkar påföljdsvalet i detta fall. Mot denna bakgrund saknas skäl som talar för [mannens namn] ska dömas till fängelse.”
Mannen ska även betala en avgift till brottsofferfonden på 1 000 kr, vilket är mindre än vad mannen spenderade på ett övergrepp. Det framstår närmare ironiskt att mannen ska betala en avgift till brottsofferfonden när kvinnorna han utsatt för övergrepp inte fått brottsofferstatus.
År 2016 införde Frankrike en lag som liknar den svenska sexköpslagen. Vad Frankrike å andra sidan lyckats med är även att inkorporera vissa krav på att den dömde förövaren ska delta i endagskurser om vad handlingarnas konsekvenser är, främst för att skapa kunskap om varför Frankrike har en sexköpslag. En utvärdering visade att 80 procent av de som gick kursen tänkte sluta köpa sex. Exploatering och människohandel drivs av efterfrågan. Om Sverige införde en liknande kurs skulle det kunna påverka den framtida efterfrågan och stärka signalvärdet av brottets allvarlighet. Den typ av lågtröskelverksamheter behövs i Sverige som ett komplement till stödsamtal hos Kast. Läs vidare på kampanjsidan sexuellexploatering.se
Louise, praktikant på RealStars