RealStars volontär Ida Kjellberg Stjernström bloggar om sin upplevelse i ett flyktingläger i Libanon.
”Det var natt och det var mörkt. Vi vandrade genom bergen med smugglare. Vi hade ingen mat eller vatten. Flera av mina kompisar klarade sig inte. Det var läskigt”
Det här berättade min kompis för mig när jag frågade honom hur han kom hit till Sverige. Jag väljer att inte skriva hans namn.
Jag häller upp en kopp kaffe. Jag sätter mig ner och funderar på vad jag ska skriva om, men rätt snabbt inser jag att ämnet var givet. Jag kommer prata om ett ämne man kanske glömmer bort när man diskuterar människohandel. Ett ämne man bara inte får missa.
I flera år har människor varit tvungna att lämna sina hemländer, sina familjer och hela sitt liv för att fly den vardag de själva inte valt. De är människor som dig och mig.
Varför väljer då jag att ta upp flyktingkrisen i detta forum? Vad har detta ämne med trafficking? Människohandel innebär att bland annat transporterar personer till ett annat land och att man utnyttjar en annan persons utsatta situation. Tänk er att ett krig brister ut där du bor. Allt du äger försvinner och du har tillslut inga resurser kvar att använda. Du är desperat och svag.
Här kommer smugglare in i bilden. Alltså i detta fall en person som arbetar med att transportera andra människor till andra platser. Som dessutom tjänar massvis av pengar på det. Detta kan man tolka som bra då människorna kommer till säkrare platser. Men så är det inte för alla.
Det här kände inte jag till förut. Min hjärna hade inte kopplat att även flyktingkrisen är en del av trafficking. Många av de flyktingar kommer bli utnyttjad av deras desperata och utsatta situation och senare utnyttjas sexuellt.
För några månader sedan kände jag att jag ville förstå situationen bättre. Då bestämde jag mig för att sticka ner till Libanon. I Libanon finns ett av världens största flyktingläger. Det är ett land som tidigare haft fyra miljoner invånare, men på bara några år vuxit till sex miljoner. Dessa två miljoner är människor på flykt.
Väl på plats insåg jag att det finns otroligt många människor, främst barn, som inte ens bor inom lägrets gränser. Dessa barn var gatubarn. Barn som säljs antingen av sin egen familj i brist på pengar eller av smugglare. Barn som utsätts för tvångsarbete och sexuellt utnyttjande. Deras ögon var så mörka och blanka att det knappt gick att se in i dem.
Jag förstod ingenting. Jag började fråga runt. Jag frågade om det fanns projekt eller organisationer som fokuserar på att hjälpa dem.
Svaret jag fick var dock inget svar jag ville få- ”det är för farligt”. Mina tankar började förvirra mig. En naturlig reaktion på svaret jag fick kan vara att om det är för farligt finns det ett problem som måste lösas.
Jag ville bara krama dom, säga hur värdefulla dom är och ge dom den kärlek dom kanske aldrig fått. Det började jag med och nu i skrivande stund vill jag fortfarande det, men jag insåg rätt snabbt att det finns en hårfin gräns mellan hur mycket jag, som enskild individ, kan göra och bidra med på plats.
Om jag började hjälpa dom med tillfällig hjälp som mat och kläder bidrar jag helt plötsligt till den kriminalitet som barnen redan utsätts för. Då menar jag att jag visar för deras föräldrar och eventuella hallickar att de tjänar på att placera barn på gatan.
Denna fina kant har jag fortfarande svårt att acceptera. Jag sitter fortfarande och funderar på hur man kan hjälpa dessa oskyddade individer. Men det är svårt. Därför är detta forum en optimal plats att sprida detta budskap och kännedom om vad som faktiskt händer i vår värld.
Man kan inte knäppa på fingrarna och tro att allt det onda ska försvinna, men genom att informera och sprida ökar chanserna att dessa barn ska få en ljus framtid och tillmötes av det du och jag kanske fått uppleva och det är fair sex.