Kajsa Ekis Ekman är kulturjournalist, debattör och författare. Hennes debut Varat och varan om prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan blev en av de mest omdebatterade böckerna när den kom ut hösten 2010. Kajsa kommer att medverka på Anti-traffickingdagen på Moderna Museet den 17 oktober. Redan här och nu delar Kajsa med sig av sina erfarenheter och på bloggen.
Kajsa Ekis Ekman på konferens i Kuba tillsammans med CENESEX, det kubanska institutet för sexualitetsfrågor.
När Sverige förbjöd köp av sexuella tjänster 1999 var det en världsnyhet. Sällan har 50 dagsböter väckt så stor uppmärksamhet. För det är inte mer än så, straffet sexköpare i regel får. Det är mindre än straffet man vanligen får för fildelning, för att byta prislappar på en räkmacka på ICA och mindre än vad en blottare kan få.
Ändå var tonen i internationella medier hysterisk: hur kunde Sverige förbjuda världens äldsta yrke? Att de flesta länder i världen, även de där prostitutionen är laglig, bötfäller prostituerade på något sätt, har aldrig varit en stor nyhet. Nej, det ovanliga var att Sverige riktade in sig på köparna. Därmed ifrågasattes ett urgammalt manlig privilegium: rätten till kvinnors (samt barns och män av lägre klasser) kroppar.
Tretton år senare ser läget annorlunda ut. Norge och Island har infört liknande lagar, och i Norge har man gått ännu längre och även förbjudit sexköp utomlands. Frankrike och Danmark är på väg, och nästa land kan bli – Kuba.
Kuba har sedan krisen i början på nittiotalet, den s k “speciella perioden” då Sovjetunionen föll och landet förlorade sin största handelspartner, fått problem med en ökad prostitution. Fattigdomen gjorde att många kubaner hamnade i prostitution. Det är inte kubaner som köper sex utan utländska sexturister.
Till en början har myndigheterna sett mellan fingrarna på detta och i den mån man har gjort något är det precis samma åtgärd som de flesta länder i världen tar till: nämligen att straffa de prostituerade och se till att de försvinner från gatorna som varande ett “störande moment.” Det finns även en utbredd myt både bland sexturister och kubaner att prostitutionen på Kuba inte är “riktig” prostitution, utan att det handlar om turister som skaffar sig en flickvän eller pojkvän och även stödjer denne ekonomiskt. Ett förhållande som även romantiserats i låtar som den guatemalanske sångaren Ricardo Arjonas “El gringo y la cubana.” Nu har problemet med sexturism blivit så stort att myndigheterna beslutat leta lösningar. En av modellerna de tittar på är den svenska sexköpslagen. Ordföranden för CENESEX, det kubanska institutet för sexualitetsfrågor, Mariela Castro, har besökt Stockholm och i januari i år ordnades en konferens om sexualitetsfrågor i Havanna.
Tillsammans med Antoinette Kinnander från Prostitutionsenheten i Stockholm var jag där och talade om hur det har fungerat i Sverige. Konferensen dominerades av samma teman som i Europa: hbt-rättigheter, könsbyte för transsexuella och våld mot kvinnor. Medan forskningen om våld mot kvinnor och kubanernas sexliv har kommit mycket långt (till exempel görs ambitiösa studier där man frågar kubanerna vilken plats de oftast har sex på och vilken tid på dygnet de oftast gör det) är prostitutionen mycket lite utforskad.
Men CENESEX visade ett intresse för sexköpslagen och en ny konferens kommer att ordnas nästa år. Eftersom Kuba ses som ett föregångsland i resten av Latinamerika när det gäller hälsofrågor (man var först med gratis sjukvård och fri abort) är det stor chans att andra latinamerikanska länder då kommer att följa efter. Det skulle vara ett viktigt steg i en kontinent där sexhandeln involverar 16 miljarder dollar årligen men ofta är socialt accepterad.
Kajsa Ekis Ekman for RealStars
Ta ställning – FOR FAIR SEX och Europa fritt från Trafficking!
