Caroline Engvall är journalist och författare. Hon har bland annat skrivit 14 år till Salu, Skamfläck och nu senast Skuggbarn, som alla handlar om svenska ungdomar som säljer sex, till vanliga svenska män. För Realstars blogg har Caroline skrivit ett gästinlägg och precis som rubriken indikerar handlar det om problemet med att domstolarna missar den inhemska människohandeln.
”Det finns vissa saker man lär sig när livet kretsar runt att klara av att dölja att man träffar äldre män för sadistiskt sex på fritiden. Man lär sig att inte äta innan en träff. Det förebygger att man kräks så mycket att man inte kan andas. Man lär sig också vilket smink som täcker blåmärken bäst och att om man har håret uppsatt i en hästsvans kan männen dra väldigt hårt i det utan att stora tussar hår försvinner. Man lär sig hur man ljuger för föräldrarna på bästa sätt för att de inte ska ifrågasätta var man är och vem man träffar. Så istället för att ha föräldrar som polisanmäler asen som har förgripit sig på deras dotter får man föräldrar som tror att de har en dotter med ett stort socialt nätverk, som sminkar sig, tänker på vad hon äter och gillar att göra håruppsättningar. På avstånd är allt så jävla vackert …”
Så berättar Linda, idag drygt 20 år, i nya boken ”Skuggbarn – den okända sexhandeln med barn i Sverige”. Som 13-åring blev hon förälskad i den drygt 20 år äldre Jesper och säger att han lovade att de skulle gifta sig ”bara hon träffade några kompisar till honom först”. Jesper, i sin tur, anlitade sin kompis Magnus att skjutsa runt Linda till våldsamma sexköpare i en mellanstor svensk stad och tog själv pengarna för allt Linda utsattes för.
Linda berättade inget för polisen. Hon ville skydda honom – samtidigt som hon tyckte att hon fick skylla sig själv. Linda tänkte aldrig på sig själv som utsatt för människohandel. Hon hade ju handlat ”frivilligt”. Jurister är dock eniga om att hennes fall skulle kunna ha räknats som sexuell människohandel med barn och gett långa straff om Linda hade vågat anmäla Jesper.
Barn som säljs för sex – det händer där borta, tänker du, inte här. Samtidigt minns vi filmen Lilja 4-ever, som berättade om en ung, fattig flicka som tvingades till Sverige av skrupellösa gärningsmän för att sälja sex.
Filmen blev en ögonöppnare vad gäller den internationella människohandelns existens. Idag är dock bilden bredare – och allt fler får upp ögonen för att brottet även kan begås inom landet. Men sedan lagen om människohandel för sexuella ändamål infördes 2002 har inte en enda person fällts för inhemsk människohandel. Domstolarna har dock inte hängt med – för barn som säljs för sex ser inte alltid ut som vi tror.
Inhemsk människohandel betyder att offret inte behöver ha transporterats över ett lands gräns, bara inom landet, men en av de svåraste delarna i människohandelsparagrafen är hur åklagaren ska kunna visa att offret inte hade några andra alternativ. Att någon hamnar i en situation där han eller hon säljs är inte alltid beroende på bottenlös misär eller en total avsaknad på framtidsutsikter – andra mekanismer kan ligga bakom. Att barn hamnar i människohandel beror på sammanhanget, situationen och på att en del människor inte drar sig för att utnyttja medmänniskors svagheter, oberoende av vad de beror på.
Denna förlegade syn på barn som säljs för sex, i kombination med att människohandel är ytterst svårt att bevisa, får svåra konsekvenser för barnen. På grund av bestämmelsens svårigheter väljer åklagare ofta redan på förhand att åtala för koppleri istället för människohandel. Det betyder att offret inte får samma rättigheter i processen som om det skulle ha varit i ett människohandelsmål. Det leder till att de sålda barnen varken får den upprättelse eller det skydd som de förtjänar och enligt lagen borde ha.
I och med domstolarnas felaktiga föreställningar riskerar vi att missa många barn, som till exempel Linda. Vi måste frigöra oss från föreställningarna om att människohandel enbart rör barn som transporteras in i landet och istället bedöma alla barn lika – oavsett vem det är.
Det krävs också att domstolarna lär sig att förstå de komplicerade mekanismerna bakom människohandelsoffers beteende, domstolar som kan se bakom föreställningarna om hur ett människohandelsoffer ”ska” se ut och bete sig.
Därför behövs en uppdaterad praxis som ser sexuell människohandel med barn som verkligheten ser ut 2013. Det är viktigt, särskilt eftersom fällande dom betyder att barnen känner sig lyssnade på. Först då kan de utsatta barnen påbörja sin läkningsprocess.
Caroline Engvall