Få har väl missat att ljuset kommit till stan – Göteborgs 35:e internationella filmfestival. För en stor och trogen skara cineaster är väntan över och det torftiga videoutbudet kan bytas ut mot 10 dagars sann filmorgie från världens alla hörn.
Att ta del av alla dessa historier och dokumentära inblickar ger alternativa och hoppfulla bilder av hur människor världen över lever sina liv. Bilder som kompletterar och nyanserar.
Kärlek, sex och relationer kan tyckas vara ett uttjatat och förutsägbart filmtema men även här erbjuder filmfestivalen alternativen som senare sällan tyvärr hittar till de ordinarie biograferna. Realstars är ju cyberrymdens oförtrutliga förkämpar för ”rättvis sex” och spännande varianter på denna självklara devis finns att beskåda under veckan. Jag vill här lyfta fram två relationsfilmer som på helt olika sätt skildrar åtrå, könsmakt och konventioner på ett helt annat sätt än vad vi är van att se på vita duken.
Jag börjar med den svenska filmen En gång om året av den långfilms- debuterande regissören Gorki Glasser-Muller. Man får under ett dygn följa ett medelålders par som trots sina starka känslor för varandra under 30 år valt att bara träffas en gång om året. Så långt själva handlingen (gå och se filmen!).
Oförlöst kärlek har ju filmats många gånger förut men det som lyfter denna historia utanför de traditionella ramarna är en skickligt upptrappad dramaturgi som till slut leder till en rätt given utgång. Fram till dess är man som betraktare starkt involverad i parets kamp mellan 30 års försakelse och (naiva) tro på en annorlunda framtid.
Styrkeförhållandet mellan paret utgår inte från kön, ålder eller status utan bottnar i tron på sig själv och kärleken. Ett fräscht grepp av regissören är att välja ett befriande ”ofräscht” kärlekspar – Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis – vars insatser känns klockrent närvarande och baggemässiga.
Det andra mer lättsamma exemplet är den franska filmen The art of love. Fransmännen är ju mästare i denna genre och här har de verkligen fått till det.
Vi får följa några vitt skilda par som har hämmade/svårtyglade känslor som gemensam nämnare.
I nästan samtliga fall är det kvinnan i dessa relationer som försöker lösa den låsta situationen genom mycket okonventionella metoder. Lösningarna ska vara för bådas bästa men utgår i första hand från hennes behov. Att låta kvinnorna framstå som den styrande och beräknande parten och mannen som den motvilligt accepterande gör att filmen känns mycket roligare (och mer verklighetstrogen?) ur ett könsmakts- perspektiv. Lägg till en vass dialog, underbara skådespelare och massa sköna franska manér och du får en riktig ”må bra-film”.
Jag kände att jag behövde se just dessa två filmer efter att nyligen djupanalyserat Lilja4ever med mina gymnasieelever – en film som knappast behöver någon närmare presentation för alla Realstars-vänner.
Ni som haft en trög filmstart på veckan vill jag uppmana att ta sig ner till Järntorget – det finns många guldkorn kvar att plocka!
Torbjörn Johansson/Angeredsgymnasiet
