The Buddha in the Attic av Julie Otsuka, Anchor Books, Random House, New York, 2011
Vi kom över havet i översättning av Ulla Roseen, Albert Bonniers Förlag, 2015
En bokrecension av Robert Schenck, 160905
Realstars verkar för en bättre värld fri från trafficking. I dag innebär trafficking att kvinnor lockas från fattigare länder inom och utanför Europas gränser till ett bättre liv och högre inkomster i rikare Europeiska länder, bara för att hamna i händerna på kriminella som tvingar dem till prostitution.
Men trafficking är tyvärr inget nytt fenomen. Redan för hundra år sedan lockades otaliga japanska kvinnor till Kalifornien på den amerikanska västkusten med löften om ett rikt och lyckligt liv med amerikanska män som de hade blivit tilldelade av kriminella ”matchmakers”. Kvinnorna fick falska foton och osanna beskrivningar på dessa män och tog den långa båtfärden över Stilla havet med förhoppningar om en lycklig nystart på livet. Det de kom fram till och deras framtid blev dock inte alls vad de hade lovats.
Den amerikanska författaren med japansk påbrå, Julie Otsuka, har skrivit denna prisbelönta, historiska roman som handlar just om dessa traffickingoffer från början av 1900-talet. Den handlar om deras båtfärd och ankomst, och om deras fortsatta umbäranden i Kalifornien. Genom att läsa romanen får läsaren ett unikt historiskt perspektiv på trafficking, och på köpet en stor läsupplevelse.
Liksom moderna traffickingoffer reste de med löften de hade fått som inte kunde infrias, med fejkade foton på sina blivande amerikanska män, med drömmar som inte kunde bli sanna, med förhoppningar som inte blev verklighet. De många kvinnorna (några var barn) kom med båt från Japan i början av 1900-talet, till Kalifornien.
Några hamnade i bordeller, många bodde och jobbade under slavliknande förhållanden bland mandel- och fruktodlingarna, för att sedan komma att arbeta i städernas tvättinrättningar, eller i förorterna som inneboende hembiträden. Många av kvinnorna fick barn, några med sina män, några med sina chefer, några efter våldtäkter.
Tusentals öden beskrivs i Julie Otsukas poetiska och historiska roman. En sådan vacker bok och ett sådant vackert språk, om tragiska öden, om så mycket utnyttjande och själviskhet.
I det inledande kapitlet får läsaren en inblick i det japanska ursprunget och familjerna som kvinnorna lämnade, och om den tärande båtresan över Stilla havet. Sedan följer kapitlet ”First Night” som börjar:
”That night our new husbands took us quickly. They took us calmly. They took us gently, but firmly, and without saying a word. They assumed we were the virgins the matchmakers had promised them we were and they took us with exquisite care. Now let me know if it hurts. They took us flat on our backs on the bare floor of the Minute Motel. They took us downtown, in second-rate rooms at the Kumamato Inn. They took us in the best hotels of San Francisco that a yellow man could set foot in at the time. The Kinokuniya Hotel. The Mikado. The Hotel Ogawa. They took us for granted and assumed we would do for them whatever it was we were told. Please turn toward the wall and drop down on your hands and knees. They took us by the elbows and said quietly, “It’s time.” They took us before we were ready and the bleeding did not stop for three days. They took us with our white silk kimonos twisted up high over our heads and we were sure we were about to die. I thought I was being smothered. They took us greedily, hungrily, as though they had been waiting to take us for a thousand and one years. They took us even though we were still nauseous from the boat and the ground had not yet stopped rocking beneath our feet. They took us violently, with their fists, whenever we tried to resist. They took us even though we bit them. They took us even though we hit them. They took us even though we insulted them – You are worth less than the little finger of your mother – and screamed out for help (nobody came). They took us even though we knelt down at their feet with our foreheads pressed to the ground and pleaded with them to wait. Can’t we do this tomorrow? They took us by surprise, for some of us had not been told by our mothers exactly what it was that this night would entail. I was thirteen years old and had never looked a man in the eye. …”
Och ett par-tre decennier senare kom Japanernas attack mot Pearl Harbor. Det blev ett mediadrev (som vi så beskrivande kallar det idag) i USA mot alla och allt som var japanskt. Kvinnorna och deras familjer blev offer på nytt.
”Overnight, our neighbors began to look at us differently. Maybe it was the little girl down the road who no longer waved to us from her farmhouse window. Or the longtime customers who suddenly disappeared from our restaurants and stores. Or our mistress, Mrs. Trimble, who pulled us aside and whispered into our ear, “Did you know that the war was coming?” Club ladies began boycotting our fruit stands because they were afraid our produce might be tainted with arsenic….”
Till slut rensades den Kaliforniska landsbygden och de Kaliforniska städerna på allt och alla med japanskt ursprung, ibland på tåg som lätt påminner om andra tåg i Europa som nästan samtidigt transporterade människor till koncentrationslägren.
Vad tar man med sig när man brådstörtat lämnar sitt hem för gott?
The Buddha in the Attic är så aktuellt, så vackert skrivet. Romanen är så mänsklig, så mångbottnad. Läsaren lär sig så mycket – om dåtiden, om nutiden.