Människohandel, och då inkluderat människohandel för sexuella ändamål, fortsätter öka och för att motverka detta krävs det att alla berörda myndigheter säkerställer att alla offer får skydd och får det stöd och den hjälp de förtjänar. Detta inlägg är en sammanfattande reflektion, av en av våra engagerade volontärer, Samuel Maher, kring huvuddragen i Migrationsverkets rapport från 2013.
En nyckelfaktor i att säkerställa att offer för människohandel får tillgång till den välfärd och det juridiska stöd de behöver är lämplig samordning av ärenden mellan myndigheter på nationell, lokal och kommunal nivå.
Migrationsverkets rapport från 2013 säger att det nuvarande systemet för remisser (som förlitar sig på erfarenhet, kunskap och utbildning av migrationsverkets personal) är tillräcklig och att det inte finns något behov av ett formellt, nationellt prövningssystem för människohandelsfall.
Med ökad människohandel och dess tillhörande elände, kan man ifrågasätta om en tillit till kunskap, utbildning och erfarenhet är tillräcklig för att säkerställa att offer för människohandel identifieras och få lämplig nivå av stöd – inklusive välfärd, juridiskt stöd, skydd och stöd i repatrieringsfrågor, möjlighet att återvända till sitt hemland.
Med tanke på själva rapporten erkänner den höga omsättningen av tjänstemän som ansvarar för människohandel och att det tidigare har förekommit problem med medvetenhet på Migrationsverket, finns det starka argument för att titta vidare på behovet av ett nationellt prövningssystem i linje med flera andra EU-länder.
Migrationsverkets rapport har den ganska långrandiga titeln “Identifiering av offer för människohandel i internationellt skydd och exekutiva förfaranden för återvändande” – vilket egentligen betyder frågor som: hur identifierar Migrationsverket fall av människohandel och hur hanteras offren av Migrationsverket och andra myndigheter?
Antalet fall av misstänkt människohandel som har rapporterats till polisen har fördubblats mellan 2008 och 2011 enligt den senaste tillgängliga statistiken. Till följd av denna statistik erkänner rapporten vikten av att se till att statliga myndigheter kan samordna sina aktiviteter till stöd för offren.
I rapporten beskrivs i detalj de nuvarande lagstiftningskrav och de administrativa förfaranden som används av Migrationsverket för att identifiera fall av människohandel och hur ärenden behandlas. Detta inkluderar hur sociala tjänster, juridiska eller förmyndarskapsstöd samordnas och hur tillhandahållandet av olika typer av visum och repatrieringtjänster hanteras.
En viktig del av rapporten behandlar de överlappande ansvarsområden som finns på nationell-, kommunal- och landstingsnivå. Till exempel, kommunala myndigheter har ansvar för välfärdsfrågor, medan nationella myndigheter (som Migrationsverket) har ärendehantering och andra ansvarsområden.
Det finns dock inga formella remissmekanismer i Sverige för att leda och samordna människohandelsfall mellan olika myndigheter på olika nivåer. Rapporten konstaterar att de anställda på Migrationsverket som ansvarar för människohandel litar på sina kunskaper, erfarenheter och sin utbildning för att se till att alla lämpliga stöd ges.
Rapporten är en nationell rapport och en del av Sveriges deltagande i det europeiska migrationsnätverket. Den baseras på frågemall och handlar väldigt detaljerat om hur de olika ansvariga organen hanterar och behandlar offer för människohandel.
Det är av största vikt att se till att varje offer för människohandel får den vård och det stöd de behöver. Detta genom noggrann uppmärksamhet – från alla.