Ännu en film med en snäv och missvisande bild av prostitution. Denna gång är det den hyllade filmen Anora. Läs Robert Schencks rapport och recension.
Anora, Regi: Sean Baker, 139 min.Sverigepremiär den 6 december 2024.
Filmen Anora har fått enormt mycket uppmärksamhet, nationellt och internationellt: förhandsartiklar, intervjuer, recensioner (mestadels mycket positiva), Guldpalmen i Cannes, mm. Filmen beskrivs oftast som en historia om en ”sexarbetare”. Filmens ingång, att kalla övergreppen som är inneboende i prostitution som ”sexarbete” skapar tyvärr en starkt normaliserande effekt. Den förstärker den felaktiga bilden av prostitution som ett arbete bland alla andra och används flitigt av pro-prostitutionslobbyister, och även i många svenska medier, tyvärr. Trots Sean Bakers påstådda intentioner att presentera huvudpersonen Anoras värld på ett realistiskt sätt är även filmens skildring av strippklubben och prostitutionen normaliserande och missvisande.
Men nu, kanske för första gången, har flera svenska kulturjournalister faktiskt uppmärksammat en films förskönade bild av prostitution. Det är positivt. Såväl Essy Klingberg (SvD), Caroline Hainer (SvT Kultur, 241205) som Wanda Bendjelloul (DN) reserverar sig i sin bedömning av filmen p g a Bakers missvisande bild av sexindustrin. Klingberg skriver (241110) att prostitutionen i filmen är “helt befriad från hallickar, trafficking och sexuellt våld”, och Bendjelloul skriver (dn.se 241205):
”Det är dock med stigande olust jag möter ännu en sorglös sexarbetare i Sean Bakers filmer (ett tema han började utforska redan i ”Starlet” 2012). I sin iver att inte moralisera och inte göra sina karaktärer till offer missar han gång på gång att skildra en mycket viktig dimension – hur deras vardag präglas av utnyttjande och våld.
Konsekvensen blir samma typ av romantisering av sexindustrin som vi såg i ”Pretty woman” (1990). För en i övrigt så nyanserad klasskildrare hade man verkligen kunnat önska sig mer än ett cyniskt konstaterande om att alla kroppar är handelsvaror i ett kapitalistiskt system.”
Bland internationella journalister (och flertalet svenska) finns det dock inte en tillstymmelse till medvetenhet kring prostitutions faktiska trauman och våld.
Filmen är inte heller för övrigt i min smak. Jag lockas inte av svart humor/buskis, scener med tillrättalagda ikoniska bilder av New York City, stereotypa ryska gangsters, slagsmål, thrilleraktiga jaktscener, och andra konventionella drag. Tidigare har hans filmer, i positiv bemärkelse, varit enklare, långsammare och betydligt mindre slipade (se min recension av hans Florida Project på RealStars webbsida). Sean Baker själv är medveten om utmaningen att för första gången träda in i ett mer kommersiellt filmsammanhang. I en intervju i SR (P1 Kultur Reportage 241204) nämner Baker Charlie Chaplin som förebild gällande blandningen av tragik och komik. Då siktar han alldeles för högt i relation till sin egen förmåga.
Anora är dock ingen Pretty Woman eller Askungesaga. Detta har varit Bakers avsikt, och där har han lyckats. Anora, som kallar sig Ani och är porträtterad av den 25-åriga och skickliga Mikey Madison, hittar inte sin drömprins. Mannen (pojken?) som hon spenderar en vecka med i hans föräldrars lyxhus (hon tar 15000 USD för det) visar sig vara en skrupelfri, bortskämd brat som lätt dumpar henne. Det är den starka bilden av den sårbara, traumatiserade Ani i slutscenen som stannar kvar hos mig efter filmen.
Anora har även utlöst en politisk debatt på kultursidorna i Göteborgs-Posten och Aftonbladet där Rasmus Landström (aftonbladet.se 241104) anklagar Baker för att ha använt Putin-vänliga skådespelare och ha ”kommit ut som anhängare av Israels krig mot Palestina” på X.
Anora är just nu tippad att få några Oscars, möjligtvis för ”Best Picture”. Om det blir verklighet kommer ännu flera tittare världen runt att ta del av filmens snäva bild av ”sexarbete”.