Filmfestivalen bjuder inte bara på underhållande filmer från världens alla hörn, utan minst lika intressanta upplevelser finns att tillgå i Lagerhusets lokaler. Nu är jag långt ifrån en filmälskare eller särskilt insatt i filmproduktion, men under seminariet ”Work in progress: Call girl” kunde jag ändå intresserat följa dialogen på scen om hur en av årets mest intressanta (enligt mig) svenska filmer har skapats.
Call girl har premiär i oktober eller november 2012, och är en film som sätter ljus på den bordellhärva som under 70-talet i Sverige väckte stor uppmärksamhet. Utifrån de få, men lite längre, filmklipp vi seminariebesökare fick ta del av verkar det absolut som att både manusskrivare och filmproducent trovärdigt och skrämmande lyckas skildra den smutsiga historien om högt uppsatta politiker och tjänstemän som under 70-talet roade sig med minderåriga prostituerade.
Bordellhärvan uppdagades 1976, då man grep den så kallade bordellmamman Doris Hopp (i filmen spelad av Pernilla August). Hon åtalades för koppleri men hennes kunder, de allra flesta politiker och högt uppsatta tjänstemän i Stockholm, slapp både åtal och domar.
Det som väcker ilska, bara av att tänka på det som utspelade sig, är att betydelsefulla människor i vissa fall verkar kunna få stå utanför lagen. Nu existerade ingen sexköpslag i Sverige under detta glada 70-tal, men det faktum att de allra flesta av de prostituerade var under 18 (några vid tidpunkten bara 14) borde ha tagits med i betänkandet och lett till rättsprocesser.
Förbud mot sex med minderårig, lagar om våldtäkt mot barn under 15 år och utnyttjande av barn i beroendeställning fanns redan då. För när minderåriga flickor säljer sexuella tjänster handlar det inte om försäljning av sexuella tjänster, utan om våld mot barn.
I Call girl kommer vi få följa hur de unga flickorna, alla föräldralösa och med diverse sorgliga bakgrundsberättelser, rekryteras ifrån sitt ungdomshem och lockas in i en värld fylld av lyx, flärd och – unfair sex.
Moderatorn ställde frågan om flickorna under första tillfället de följde med sina kompisar och, den till synes omhuldande och ödmjuka bordellmamman Doris, var medvetna om vad för slags “arbete” de skulle utföra. På det gav manusskrivaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten inte något riktigt svar. Men egentligen spelar det mindre roll.
När det handlar om minderåriga flickor, som dessutom befinner sig i en extra utsatt situation, är det betydelselöst om de tackat Ja till ett erbjudande där de visste de exakta förutsättningarna eller om de tackat Ja för att de blivit ilurade att erbjudandet innebar något annat. Flickorna i filmen är bara 70-talets svar på 2000-talets unga tjejer ifrån Balkan, Baltikum, Asien eller Afrika som lockas till Europa om löften om ett bättre liv men blir indragna i något, som vi i Call girl förstår, omöjligt att ta sig ur.
/Matilda Reiderstedt for RealStars
