Gripande berättelse om sexslaveri och kampen för frihet

Sexslaveri och trafficking tar sig många skepnader. Nobel fredspristagaren Nadia Murad var sexslav under den Islamiska staten. I The Last Girl får vi läsa hennes enastående berättelse om en trygg barndom, den fruktansvärda tiden som fånge under IS (ISIS), och den osannolika flykten genom Iraq. Ta del av gästbloggare Robert Schencks senaste bokrecension och inspireras.

Titel: The Last Girl: My Story of Captivity, and My Fight against the Islamic State (på svenska Den sista flickan: berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten)

Författare: Nadia Murad

Förlag: Tim Duggan Books, New York, 2017. Virago, London, 2018

Bokrecension av Robert Schenck, juni 2019

Som ett mantra bland f d prostituerade som lyckats lämna sexindustrin och berätta sina historier i efterhand nämns fattigdom, kemiskt beroende och en dysfunktionell familjehistoria som orsakerna till att de drogs in i prostitution. Wanjiku Kaime Atterhög utgår ifrån samma orsaker i sin forskning vid Uppsala universitet. Det är inte de prostituerades ”fria val” att sälja sina kroppar som prostitutionslobbyisterna ofta påstår.

Författaren Nadia Murad blev dock sexslav och offer för människohandel av andra skäl, i ett sammanhang som tyvärr också är alltför vanligt. Att flickor och kvinnor våldtas och tillfångatas som en medveten strategi i väpnade konflikter är ingen ny företeelse:

“…. ISIS is not as original as its members think it is. Rape has been used throughout history as a weapon of war. I never thought I would have something in common with women in Rwanda – before all this, I didn’t know that a country called Rwanda existed – and now I am linked to them in the worst possible way, as a victim of a war crime that is so hard to talk about that no one in the world was prosecuted for committing it until sixteen years before ISIS came to Sinjar”. (s. 140)

Copyright/fotograf: Thomas Duffé (pressbild Bonnier förlag)

Dramaturgin i The Last Girl är slående. Nadia Murad, född 1993, växte upp i en relativt fattig familj i en del av Iraq där hundratusentals Yazidier bodde. I första delen av boken beskriver Murad sin kärleksfulla familj, sin religion och vardagen i byn. Katastrofen, då IS anländer i militärfordon, närmar sig oundvikligen, men familjen håller ihop och de flesta i byn tror inte att det värsta kan hända. I bokens andra del bryts det relativa lugnet på ett fasansfullt sätt. IS begår ett folkmord på Yazidierna. Året är 2014, och sex hundra män från byn avrättas direkt inklusive sex av Murads bröder. Yngre kvinnor tas som sexslavar och Nadia Murad hamnar i Mosul där hon säljs till olika ägare som våldtar henne på de mest brutala sätten. Tredje delen av boken handlar om författarens osannolika flykt och den efterföljande återföreningen med den lilla delen av familjen som också råkade överleva.

IS var brutala mot alla i Iraq och Syrien som inte delade deras fundamentalistiska sunnimuslimska tro, men de var särskilt hänsynslösa mot Yazidierna. Folkmordet och sexslaveriet på detta folk var kalkylerade. Det fanns till och med skrivna IS-regler för hur man skulle gå tillväga med Yazidierna:

“Attacking Sinjar and taking girls to use as sex slaves wasn’t a spontaneous decision made on the battlefield by a greedy soldier. ISIS planned it all: how they would come into our homes, what made a girl more or less valuable, which militants deserved a sabiyya (sex slave) as incentive and which should pay. They even discussed sabaya (sex slaves) in their glossy propaganda magazine, Dabiq, in an attempt to draw new recruits….

Sabaya can be given as gifts and sold at the whim of the owner, ‘for they are merely property,’….  There are rules for what happens if a sabiyya becomes pregnant (she cannot be sold) or if her owner dies (she is distributed as ‘part of his estate’). An owner can have sex with a prepubescent slave, it says, if she is ‘fit for intercourse,’ and if she is not, ‘then it is enough to enjoy her without intercourse.’” (s. 139-140)

The Last Girl gjorde ett oerhört djupt intryck på mig. Liksom Rachel Morans Paid For, är boken speciellt stark eftersom det är en egen berättelse. Murads trauman är lika Morans som sålde sin kropp som prostituerad mellan 14- och 22 års åldern i Dublin. Både Moran och Murad blev misshandlade och våldtagna av flera män per dygn.

Medan Murad och de andra Yazidiska kvinnorna behandlades brutalt av sina ägare och andra män i Iraq upplevde hon också människor runt omkring som visste om hennes och de andra unga kvinnornas fångenskap utan att agera. The Last Girl väcker därmed viktiga existentiella frågor hos läsaren: När och hur agerar jag mot orättvisor och övergrepp i min närhet?

Man bör absolut läsa denna bok, bland mycket annat för att lära sig om en av de vanligaste orsakerna till sexslaveri idag – väpnade konflikter. Nadia Murad berättar sakligt och känsligt på samma gång så att det går rakt in hos läsaren.

År 2018 gick Nobels fredspris till två oerhört värdiga pristagare, den kongolesiska gynekologen Denis Mukwege som arbetar med kvinnliga krigsoffer och författaren till The Last Girl Nadia Murad som nu hoppas bli ”den sista flickan med en historia lik min”. Hon har följaktligen grundat organisationen ”Nadia’s Initiative” för att hjälpa överlevare av folkmord och människohandel. Sehär Nadia Murads tacktal till Norska Nobelkommittén.

/Robert Schenck

Be Sociable, Share!