Ska verkligen en hallick få döma i våldtäktsmål?

Från debatten i Weisbaden

Från debatten i Weisbaden

En man ställer sig då upp: “Jag har köpt sex två gånger i mitt liv men efter att ha hört detta tänker jag aldrig göra det mer. Jag skulle inte kunna leva med mig själv.”

Wiesbaden är en liten stad nära Frankfurt med knappt trehundra tusen invånare. Under sekelskiftet var det en ”kurort” dit den europeiska överklassen åkte för att vila sig och bada i varma källor. Idag är den mest känd som en amerikansk militärbas. Trettio tusen amerikanska soldater befinner sig här. De flesta är på väg till Afghanistan. Det händer, berättar några tjejer för mig, att soldaterna gör vad som helst för att inte åka och kriga. De kan till exempel gå in på en krog och slå ner någon.

Eftersom de inte lyder under tysk lag utan döms av amerikansk militärdomstol blir straffen inte så hårda, men de slipper åka till Afghanistan. Det händer också att de skaffar barn med lokala kvinnor och slår sig ner i staden. Men också att de bara åker hem och lämnar barnen i Wiesbaden när deras tid är över.

Som i andra tyska städer är prostitutionen ständigt närvarande. Wiesbaden har sjuttio lägenhetsbordeller, mitt i stan ligger ett red light-distrikt och i den lokala juryn sitter en av stans hallickar och dömer i bland annat våldtäktsmål. Ingen kan stoppa honom eftersom hallick är ett erkänt yrke som andra. Och i denna stad har tio unga tjejer bestämt sig: de har fått nog. De ska ta upp kampen. De har bildat en feministgrupp som heter LISA. På 8 mars gjorde de plakat mot sexindustrin och tog med till demonstrationen. Då blev de omringade och attackerade med färg. Men de fortsätter ändå och har lyckats få med sig också några äldre kvinnor.

När de nu ska ordna Wiesbadens första debatt om prostitution är de fruktansvärt nervösa. De har skaffat vakter som ska kolla allas väskor så att ingen kommer in med vapen. Till skillnad från i Sverige när sexköpslagen antogs, har Tyskland en gigantisk, organiserad sexindustri och de skyr inga medel. De vill på inga villkor få sina profiter ifrågasatta.

På plats är Rachel Moran från Irland och ”Marie” från Tyskland, båda prostitutionsöverlevare, den tyska feministen Inge Kleine och jag. Vi ska berätta om vad prostitution är, om den svenska modellen, att det handlar om att sätta sexköparen i fokus. Att det inte är sånt som händer varje dag blir uppenbart. Folk har rest dit från när och fjärran. Några har kommit från Berlin, sju timmar med bil.

”Marie” tar på sig peruk – hon är inte öppen med sin identitet eftersom hon är arbetssökande–och berättar om sina år i prostitution. ”Jag är privilegierad” säger hon, ”jag var 42 år när jag började, jag är tyska till skillnad från de flesta andra i branschen och kan språket, jag kan lagarna, jag var inte oskuld – men ändå var det ett val mellan scheisse och scheisse och det påverkar mig fortfarande.”

Rachel Moran läser ett utdrag ur sin bok ”Paid for” om sina sju år i prostitution. Diskussionen varar i fyra timmar. Utan paus. När folk ur publiken ställer sig upp och håller tio minuter långa anföranden verkar ingen bli irriterad. En sexköpare är förbannad: ”Sex är en mänsklig rättighet! Ni går emot naturen när ni förbjuder det och då går det bara under jorden!” En annan: ”Jag har bara sex med män, manliga prostituerade är inte sådär olyckliga som ni säger, de gör det för att de njuter.” En man ställer sig då upp: ”Jag har köpt sex två gånger i mitt liv men efter att ha hört detta tänker jag aldrig göra det mer. Jag skulle inte kunna leva med mig själv. Ni har öppnat mina ögon.” En kvinna säger: ”Jag har hört att det är olagligt att ta med sig sexleksaker in i Sverige och att våldtäkterna ökat nu?” Det hela urartar till en diskussion om Julian Assange. Jag inser hur mycket prostitutionen genomsyrar det tyska samhället bara tio år efter legaliseringen. Det händer att privata arbetsförmedlingar annonserar jobb på bordell. Trots att det är olagligt att dra in socialbidrag för en person som vägrar ta jobb på bordell, händer det ändå, berättar en som varit med om det. ”Då måste du anmäla!” säger en tant uppfordrande, ”så får det inte gå till.”

Efter föredraget går vi på metal-klubb. Vi lär känna varandra lite bättre. Vi är en blandning av arbetslösa, någon som jobbar på kiosk, studenter, prostitutionsöverlevare, pensionärer och aktivister. Flera av aktivisterna i LISA är medlemmar i det tyska vänsterpartiet Die Linke. De berättar att mannen som insisterade på att sexköp är en mänsklig rättighet också är medlem i partiet. Die Linke har inte tagit ställning i frågan än, ”men om de tar ställning för prostitution kommer de att förlora många unga kvinnor” säger aktivisten Manuela Schön. Det rör på sig i Europa: Frankrike håller på att anta en sexköpslag och i februari röstade EU-parlamentet igenom en historisk resolution som förespråkar att sexköparen, inte sexsäljaren, ska straffas.

En metalsnubbe kommer fram och ropar ”Varför sitter ni här så många tjejer ensamma?” Han ställer fram några Berliner Weisse åt oss. Vi ler mot honom. Han vet inte, tänker jag, att här sitter gräsrötter på väg att skriva historia.

Kajsa Ekis Ekman

Kajsa Ekis Ekman är frilansskribent och författare, aktuell med boken Skulden – eurokrisen sedd från Aten. Denna artikel har tidigare blivit publicerad i Dagens ETC. Läs mer av Kajsa på hennes blogg