Igår, tisdag, visades dokumentärfilmen The Price of Sex på Parken i centrala Göteborg. Doc Lounge Göteborg höll i eventet tillsammans med Amnesty. Vi på RealStars höll en presentation av vårt arbete och svarade på frågor om trafficking efter filmen.

Filmen The Price of Sex tog nästan 10 år för den amerikansk-bulgariska Mimi Chakarova att filma och producera. På resa genom 9 länder tar hon tittaren med på en skrämmande tur genom fattigdom, krossade drömmar, korruption och den smutsiga sexindustrin.

Filmen är en skildring av unga kvinnor som rakt och ärligt berättar hur och varför de lurats, tvingats eller vilseletts in i prostitution och vilka livslånga och fruktansvärda konsekvenser människohandlare och sexköpare världen över orsakat dem.

Klart sevärd för alla som kan, trailern hittar ni här.








/Matilda for RealStars

Så säger Per Ottosson, kommissarie och enhetschef på länskriminalpolisen till Metro apropå rättegångarna mot de sex rumänska män som är misstänkta för att ha smugglat och sålt minst ett 15-tal kvinnor för sexuella ändamål i Göteborg.

Fallet i Göteborg visar på hur extremt lukrativ sexhandeln är; idag opererar en ny rumänsk liga, som säkerligen tjänar miljoner precis som sina föregångare, kring prostitutionsstråken i centrala Göteborg.

Och trots att fler sexköpare än någonsin fällts i Göteborg de senaste åren, mycket tack vare att polisen nu har de rätta verktygen att ingripa, är straffen för sexköp låga. Så låga att efterfrågan förblir stor och nya kvinnor ständigt rekryteras ifrån fattigare delar av Europa för att bemöta den.


Rättegångarna mot de sex åtalade männen är en prövning av den svenska lagen mot människohandel för sexuella ändamål. Endast ett fåtal domar av människohandel har fallit i Sverige sedan lagen införskaffades 2002. Samtliga av dessa domar har rört människohandel mot barn, vilket inte kräver samma starka bevisning att offret med våld eller otillbörliga medel förts till Sverige i syfte att utnyttjas.

Det är ytterst problematiskt att lyckas få någon fälld för människohandel. Fallet med de rumänska männen visar att flera av offren, de unga kvinnorna, haft relationer med någon av hallickarna och att det därför kan komma bli svårt att bevisa att hon lurats eller vilseletts in i prostitution. Kanske har hon rentav vetat vad hennes ”pojkvän” planerade att använda henne för och inte sagt Nej tillräckligt högt för att det ska räknas som att hon gjort motstånd.

Argumentationen låter förvånansvärt likt argument som använts kring våldtäkts-åtal i Sverige: ”Sa hon inte uttryckligen Nej så sa hon Ja”.


Sverige har tagit ledarskapet för Fair Sex genom sexköplagen. Vi är ett gott föredöme för andra europeiska länder. Men ändå kvarstår problemen även här, om än i mindre omfattning. Idag fälls många av de som bedriver människohandel endast för koppleri (det vill säga hallick-verksamhet), trots att många av de anmälda fallen varit av samma grova karaktär som det skildras i ”Lilja 4-ever”. Lagstiftningen måste bli lättare att tillämpa; så att fler kan fällas för de brott som de verkligen begått.

Och nu när allt fler länder diskuterar att ta efter den svenska sexköplagen bör vi skärpa straffen, som ett bevis för hur allvarligt vi faktiskt ser på just sådana brott.


/Matilda for RealStars

De senaste dagarna har vi påmints om att det inte bara är i Europa som trafficking-verksamheten härjar.
Sedan sex rumänska män gripits i Göteborg har man, genom kartläggning av prostitutionen i Göteborg, kunnat konstatera att nästan samtliga av de unga kvinnor som de senaste åren sålt sex på Göteborgs prostitutionsstråk är kopplade till det rumänska nätverket.

Förra året fälldes 255 män för att ha köpt sex i Göteborg. Man kan då uppskatta att de allra flesta köpt sex från ett misstänkt trafficking-offer.

GP har de senaste dagarna skrivit om svårigheterna att fälla någon för människohandel, då det är så svårt att bevisa hur rekryteringen gått till. Enligt Brå:s utredare Linda Hols Salén är det också vanligt att flickorna själva är rädda för att vittna mot sina människohandlare (GP 28/2):

Det är jättesvårt att bevisa. Kriterierna är svåra att nå upp till. För det första ska det visas att man har lurat eller hotat någon. Det finns flera fall av fruktansvärd människohandel men många gånger vet de utsatta redan i hemlandet att de ska hit och jobba men kanske inte alltid exakt vad som ska hända
De (kvinnorna) vinner inget på det. De blir bara ivägskickade. Eller så är de så innystade själva i det eller har en relation med den misstänkte personen, säger hon.

Läs hela artikeln i GP här

Läs hur kvinnorna tvingades arbeta minst 7 nätter i veckan i Metro


/Matilda for RealStars

Det Sydafrikanska parlamentet har fortfarande inte godkänt den detaljerade lag om människohandel som togs fram redan 2003. Kritiska röster hävdar gärna att trafficking inte är ett problem i landet, trots återkommande bevis på motsatsen.
Men under 2011 har det skett en utveckling som tycks positiv, även om den sker långsammare än önskat. Ett antal fall av människohandel har lett till åtal i Sydafrikanska domstolar.
Adina dos Santos är ett exempel på ett åtal som lett till en fällande dom.

I juli 2011 dömdes dos Santos till livstids fängelse i Pretoria. Kvinnan hade gjort sig skyldig till att föra med sig tre flickor, mellan 14 och 17 år gamla från Mocambique, och för att ha tvingat flickorna till prostitution från sitt hus i Moreleta, Pretoria. Tack vare en misstänksam granne inledde polisen spaning på huset. Vid tillslaget fann polisen detaljerade anteckningar om kunder och ankomsttider. Dos Santos dömdes till livstid samt ytterligare ett år, för att ha levt på de pengar hon tjänat på flickorna.

Det här är inte det första åtalet som berör människohandel i Sydafrika, men fällande domar är mycket ovanliga. Straffet skiljer sig också nämnvärt från de böter som normalt tilldelats de åtalade.
Sydafrika har fortfarande en lång väg att gå i sitt arbete med människohandel. Debatten är ofta onyanserad och problemet förminskas ofta, gärna baserat på att det saknas statistik om hur omfattande människohandeln är. Bristen på en övergripande lagstiftning med tillräckliga straffsatser är också ett problem, som i sig bidrar till bristen på statistik.
Åtalet mot Adina dos Santos ger ändå hopp om att det finns krafter i Sydafrika som tar människohandeln på allvar, och som strävar i rätt riktning.


/Stella Rössborn

Den fjärde februari i år skrev Svenska Dagbladet om att poliser och forskare med flera ville att den tyska prostitutionslagstiftningen skulle ses över. Axel Dreher, som är professor vid Heidelberguniversitet, uppskattar att den tyska sexköpsmarknaden är 60 gånger större än i länder där sexköp är förbjudet, bland annat Sverige.

Kritiska röster beskriver Tyskland som ”Europas största bordell”, vilket med stor sannolikhet stämmer överens med verkligheten. Det kan bland annat styrkas genom att påpeka att Europas största bordell ligger just i Tyskland, närmare bestämt i Köln.
På bordellen vid namn ”Pascha” arbetar ungefär 120 kvinnor och bordellen har ungefär 1000 sexköpare, varje dag. Detta är en enda bordell, siffrorna för gatuprostitution är ännu högre och än mer skrämmande. Med andra ord är kritiken befogad, Tyskland är med största sannolikhet Europas största bordell.

Lagen som gjorde sexköp lagligt i Tyskland trädde i kraft 2002, argumentet var framförallt att man skulle kunna komma i kontakt med kvinnorna och erbjuda sjukvård och så vidare. Men utfallet blev inte riktigt vad man räknat med. Istället ökade prostitutionen lavinartat och med det ökade även trafficking. I och med en legalisering öppnade man upp för hallickar att driva deras illegala verksamhet helt lagligt. Det har underlättat trafficking samt annan illegal och människofientlig verksamhet, som associeras med prostitution.

Nu har dock sexköpskritiska röster blivit hörda och det har lett till att regeringen i Berlin nu ser över lagstiftningen. Med största sannolikhet kommer det inte bli ett scenario likt Sverige, där sexköp förbjudits, men förhoppningsvis kommer det vidtas åtgärder för att strama åt lagstiftningen. Det som framförallt, enligt mig, behöver göras är att se över kvinnornas situation.


/Ernst Adamsson Borg for RealStars

Läs artikeln i SvD här

Samtidig som den Svenska sexköpslagen debatteras på alla möjliga sätt här hemma så går den på export.

Frankrike är förhoppningsvis på väg att anta en lag som bygger på den svenska modellen. Det uppskattas att cirka 20 000 personer prostituerar sig i Frankrike och cirka 90% av dem är av utländsk härkomst. Frankrike avser att bekräfta den abolitionistsika positonen som antogs redan 1960. Det är speciellt viktigt då prostitutionen tenderar att bre ut sig i Europa.

Prostitutionen är inte ”världens äldsta yrke” utan snarare resultatet av organiserad kriminalitet som handlar med människor, på den punkt verkar det råda stor enighet i de politiska kretsarna.

I början av December 2011 antogs en resolution som helt och hållet inspirerar sig av den Svenska modellen som bedöms vara den mest framgångsrika i syfte att minska både prostitution och sex trafficking.
Straffsatsen föreslås ligga på 3000 Euros och upp till 6 månaders fängelse. Omröstningen av lagen bör äga rum senare under Maj 2012 och efter presidentvalet.

Extra intressant är att det råder en ovanligt mycket stor enighet mellan höger- och vänsterfalangerna. Frågan om sex trafficking och prostitution hanteras inte som en ideologisk- partipolitisk fråga och vi kan bara hoppas att alla politiska falanger här i Sverige följer detta exempel. Andra tar efter Sverige och vi kan göra samma sak.

En utveckling som onekligen bör följas upp.


/Emmanuel för RealStars

Filmfestivalen bjuder inte bara på underhållande filmer från världens alla hörn, utan minst lika intressanta upplevelser finns att tillgå i Lagerhusets lokaler. Nu är jag långt ifrån en filmälskare eller särskilt insatt i filmproduktion, men under seminariet ”Work in progress: Call girl” kunde jag ändå intresserat följa dialogen på scen om hur en av årets mest intressanta (enligt mig) svenska filmer har skapats.

Call girl har premiär i oktober eller november 2012, och är en film som sätter ljus på den bordellhärva som under 70-talet i Sverige väckte stor uppmärksamhet. Utifrån de få, men lite längre, filmklipp vi seminariebesökare fick ta del av verkar det absolut som att både manusskrivare och filmproducent trovärdigt och skrämmande lyckas skildra den smutsiga historien om högt uppsatta politiker och tjänstemän som under 70-talet roade sig med minderåriga prostituerade.

Bordellhärvan uppdagades 1976, då man grep den så kallade bordellmamman Doris Hopp (i filmen spelad av Pernilla August). Hon åtalades för koppleri men hennes kunder, de allra flesta politiker och högt uppsatta tjänstemän i Stockholm, slapp både åtal och domar.
Det som väcker ilska, bara av att tänka på det som utspelade sig, är att betydelsefulla människor i vissa fall verkar kunna få stå utanför lagen. Nu existerade ingen sexköpslag i Sverige under detta glada 70-tal, men det faktum att de allra flesta av de prostituerade var under 18 (några vid tidpunkten bara 14) borde ha tagits med i betänkandet och lett till rättsprocesser.

Förbud mot sex med minderårig, lagar om våldtäkt mot barn under 15 år och utnyttjande av barn i beroendeställning fanns redan då. För när minderåriga flickor säljer sexuella tjänster handlar det inte om försäljning av sexuella tjänster, utan om våld mot barn.

I Call girl kommer vi få följa hur de unga flickorna, alla föräldralösa och med diverse sorgliga bakgrundsberättelser, rekryteras ifrån sitt ungdomshem och lockas in i en värld fylld av lyx, flärd och – unfair sex.

Moderatorn ställde frågan om flickorna under första tillfället de följde med sina kompisar och, den till synes omhuldande och ödmjuka bordellmamman Doris, var medvetna om vad för slags ”arbete” de skulle utföra. På det gav manusskrivaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten inte något riktigt svar. Men egentligen spelar det mindre roll.

När det handlar om minderåriga flickor, som dessutom befinner sig i en extra utsatt situation, är det betydelselöst om de tackat Ja till ett erbjudande där de visste de exakta förutsättningarna eller om de tackat Ja för att de blivit ilurade att erbjudandet innebar något annat. Flickorna i filmen är bara 70-talets svar på 2000-talets unga tjejer ifrån Balkan, Baltikum, Asien eller Afrika som lockas till Europa om löften om ett bättre liv men blir indragna i något, som vi i Call girl förstår, omöjligt att ta sig ur.

/Matilda Reiderstedt for RealStars

RealStars fortsätter att spana på Göteborgs filmfestival på filmer som på olika sätt berör frågan om människohandel, prostitution eller Fair Sex. Under måndagskvällen visades dokumentärfilmen Whores’ Glory på Chalmers.

Whores’ Glory är en mycket välgjord, lärorik, svår och deprimerande film om prostitution i tre olika länder: Thailand, Bangladesh och Mexico. Det finns ingen talarröst i filmen utan man ”befinner sig” i tre olika bordellmiljöer, alla tre förfärande på sitt sätt.
Det är en gåta för mig hur man har lyckats komma in och filma allting. Många av de prostituerade kommer till tals under långa stunder, och även flera köpare. Miljöerna visas ingående och filmas skickligt.

Det är intressant att se hur prostitutionsteman finns genomgående i alla miljöer samtidigt som varje kultur sätter sin prägel på alla
dessa företeelser. Hundar och andra djur figurerar då och då i filmen och det är lätt att se liknelserna med de bestialiska förhållandena i bordellmiljöerna.

/Robert Schenck, Nätverket mot Trafficking

Link to Whores’ Glory på Göteborgs internationella filmfestival

I filmen The Whistleblower får tittaren följa en amerikansk poliskvinna som gör utrikestjänst för FN i efterkrigets Bosnien. Filmen är baserad på berättelsen om Kahtryn Bolkovac, som 2002 skipade någorlunda rättvisa för de trafficking-offer som hon kom i kontakt med under sin tid i Bosnien, genom att avslöja det amerikansk-baserade säkerhetsföretaget DynCorps illegala verksamheter i landet.

The Whistleblower är en historia om hur allt går att köpas för pengar och ger en skrämmande inblick i hur människor med makt ibland inte kan låta bli att utnyttja den på det mest vedervärdiga sätt.

I Bosnien arbetar Kathryn sida vid sida med den inhemska polisen som de amerikanska styrkorna ska samarbeta med för att bevara det fredliga tillståndet i landet. Ganska snart upptäcker hon att samarbetet mellan den amerikanska och den bosniska polisen sträcker sig långt utöver det fredsbevarande arbetet.

En kväll återfinns en sårad ung ukrainsk flicka i skogen och berättelsen om Kathryns insatser, som senare blev kända efter att hon fått sparken ifrån sin utlandstjänst, tar sin början.

Den unga ukrainska flickan, Raya, är långt ifrån den enda flicka som försöker fly ifrån sitt arbete som ”servitris” ifrån en av alla barerna som nattetid besöks av överförfriskade amerikanska militärer. Hon är långt ifrån den enda som i sitt hemland erbjudits ett välbetalt jobb utomlands men istället blivit transporterad till det laglösa Balkan och tvingad in i prostitution av människohandlare.

Det läskiga i den här historien är dock att människohandlarna inte är vilka vi förväntar dem att vara; nej människohandlarna är allt ifrån högt uppsatta diplomater i FN till amerikanska militärer och bosniska polismän. Kathryn upptäcker ganska snart att utan sina västerländska kollegors inblandning hade det aldrig varit möjligt att forsla in dessa flickor i landet och hålla dem som sexslavar på barerna. Utan sina västerländska kollegors inblandning hade det heller aldrig funnits en efterfrågan på dessa flickor.
Korruption är alltså bara förnamnet.

Under tiden som skandalen uppdagades hade DynCorp ett kontrakt av FN, värt 15 miljoner dollar, för att rekrytera och skicka militärer till Bosnien-Hercegovina. När deras inblandning i människohandel-härvan uppdagades fick flera av de inblandade militärerna och cheferna för styrkan avsäga sitt uppdrag i Bosnien. Ingen av dem åtalades dock för de brott de begått, eftersom de under utlandstjänsten skyddats av diplomatisk immunitet.
Försäljningen och utnyttjandet av unga flickor i Bosnien är heller inte den enda av DynCorps skandaler; 2009 anklagades deras militärer, vars uppdrag var att träna polismän i Afghanistan inför det fredsbevarande arbetet i landet, för att ha köpt sex av unga prostituerade pojkar.

The Whistleblower är inte bara en välgjord film med fantastiska skådespelarinsatser ifrån bland annat Rachel Weisz. The Whistleblower känns nödvändig och livsviktig; framförallt för den amerikanska publiken som man ibland kan känna sväljer alla landets heroiska utlands-insatser i krigsdrabbade delar av världen för vad det ser ut att vara och inte kanske för vad det verkligen är.

Filmen väcker både ilska och äckel;
ilska för att det hela inte bara är på låtsas utan faktiskt på riktigt, och äckel för att det är så motbjudande att få se vad människor med makt kan utsätta hjälplösa människor för, när deras uppgift egentligen ska vara precis den motsatta.

Vidare fascineras jag över Kathryns mod att inte ge upp och dra sig tillbaka av rädsla för att själv råka illa ut, och mina varmaste sympatier får den bosniska polisman som vågar gå emot sina kollegor och vid Kathryns sida strider för att släppa flickorna fria.

Men Raya då, den unga ukrainska flickan, vars mor så desperat sitter hemma och väntar på henne i Kiev?

Raya, som utsätts för de mest vidriga övergrepp av män som egentligen är där för att skydda henne och som slutligen så vettskrämd och inlåst i sitt osynliga fängelse väljer att inte fly en andra gång när hon får chansen, går döden till mötes. Hon är inte bara ett av alla offer för människohandel eller offer för krig; nej Raya är ett offer för den rika och mäktiga västvärldens överordningen gentemot tredje världen.

/Matilda Reiderstedt for RealStars

I Schweiz är det likt flera andra länder i Europa lagligt med prostitution. Där är det till och med tillåtet att göra reklam för det, det får ske öppet på gatan och det finns bordeller, ungefär som det ser ut i vissa europeiska länder. Men det finns en stor skillnad mellan Schweiz och de flesta andra välutvecklade europeiska länderna med laglig prostitution. I Schweiz är det nämligen lagligt att sälja sex, trots att man är under arton år gammal, vilket med ett mer förklarande ord heter barnprostitution.

Barnprostitution är precis så hemskt som det låter, man köper ett barns kropp för att tillfredsställa sina sexuella behov. Den säljande parten får dock inte vara hur ung som helst, åldersgränsen går vid sexton års ålder, vilket är helt vansinnigt.

En sextonåring har inte gått klart skolan, har inte fått en ärlig chans att göra sina val här i livet men trots det så kan personen bli intvingad i sexindustrin.

Men nu ser det ändå ut som att det är på väg åt rätt håll. Det sista jag läste om denna fråga var på den schweiziska nyhetssajten ”news.ch” och de skrev (18/8 11) att det lagts fram ett lagförslag för att ändra åldersgränsen från sexton till arton.

Trots höjning av den åldersgränsen finns det fortfarande otroligt många problem utöver kärnproblemet prostitution. Enligt nyhetssajten ”swissinfo.ch” har prostitutionen ökat. Våldet inom sexindustrin har också ökat. Det ska enligt hemsidan även finnas upp emot 3000 traffickingoffer i landet, det lär även vara ett stort mörkertal så siffran 3000 bör nog ökas.

Ernst A Borg för RealStars