Det Sydafrikanska parlamentet har fortfarande inte godkänt den detaljerade lag om människohandel som togs fram redan 2003. Kritiska röster hävdar gärna att trafficking inte är ett problem i landet, trots återkommande bevis på motsatsen.
Men under 2011 har det skett en utveckling som tycks positiv, även om den sker långsammare än önskat. Ett antal fall av människohandel har lett till åtal i Sydafrikanska domstolar.
Adina dos Santos är ett exempel på ett åtal som lett till en fällande dom.

I juli 2011 dömdes dos Santos till livstids fängelse i Pretoria. Kvinnan hade gjort sig skyldig till att föra med sig tre flickor, mellan 14 och 17 år gamla från Mocambique, och för att ha tvingat flickorna till prostitution från sitt hus i Moreleta, Pretoria. Tack vare en misstänksam granne inledde polisen spaning på huset. Vid tillslaget fann polisen detaljerade anteckningar om kunder och ankomsttider. Dos Santos dömdes till livstid samt ytterligare ett år, för att ha levt på de pengar hon tjänat på flickorna.

Det här är inte det första åtalet som berör människohandel i Sydafrika, men fällande domar är mycket ovanliga. Straffet skiljer sig också nämnvärt från de böter som normalt tilldelats de åtalade.
Sydafrika har fortfarande en lång väg att gå i sitt arbete med människohandel. Debatten är ofta onyanserad och problemet förminskas ofta, gärna baserat på att det saknas statistik om hur omfattande människohandeln är. Bristen på en övergripande lagstiftning med tillräckliga straffsatser är också ett problem, som i sig bidrar till bristen på statistik.
Åtalet mot Adina dos Santos ger ändå hopp om att det finns krafter i Sydafrika som tar människohandeln på allvar, och som strävar i rätt riktning.


/Stella Rössborn

Den fjärde februari i år skrev Svenska Dagbladet om att poliser och forskare med flera ville att den tyska prostitutionslagstiftningen skulle ses över. Axel Dreher, som är professor vid Heidelberguniversitet, uppskattar att den tyska sexköpsmarknaden är 60 gånger större än i länder där sexköp är förbjudet, bland annat Sverige.

Kritiska röster beskriver Tyskland som ”Europas största bordell”, vilket med stor sannolikhet stämmer överens med verkligheten. Det kan bland annat styrkas genom att påpeka att Europas största bordell ligger just i Tyskland, närmare bestämt i Köln.
På bordellen vid namn ”Pascha” arbetar ungefär 120 kvinnor och bordellen har ungefär 1000 sexköpare, varje dag. Detta är en enda bordell, siffrorna för gatuprostitution är ännu högre och än mer skrämmande. Med andra ord är kritiken befogad, Tyskland är med största sannolikhet Europas största bordell.

Lagen som gjorde sexköp lagligt i Tyskland trädde i kraft 2002, argumentet var framförallt att man skulle kunna komma i kontakt med kvinnorna och erbjuda sjukvård och så vidare. Men utfallet blev inte riktigt vad man räknat med. Istället ökade prostitutionen lavinartat och med det ökade även trafficking. I och med en legalisering öppnade man upp för hallickar att driva deras illegala verksamhet helt lagligt. Det har underlättat trafficking samt annan illegal och människofientlig verksamhet, som associeras med prostitution.

Nu har dock sexköpskritiska röster blivit hörda och det har lett till att regeringen i Berlin nu ser över lagstiftningen. Med största sannolikhet kommer det inte bli ett scenario likt Sverige, där sexköp förbjudits, men förhoppningsvis kommer det vidtas åtgärder för att strama åt lagstiftningen. Det som framförallt, enligt mig, behöver göras är att se över kvinnornas situation.

/Ernst Adamsson Borg for RealStars

Läs artikeln i SvD här

RealStars fortsätter att spana på Göteborgs filmfestival på filmer som på olika sätt berör frågan om människohandel, prostitution eller Fair Sex. Under måndagskvällen visades dokumentärfilmen Whores’ Glory på Chalmers.

Whores’ Glory är en mycket välgjord, lärorik, svår och deprimerande film om prostitution i tre olika länder: Thailand, Bangladesh och Mexico. Det finns ingen talarröst i filmen utan man ”befinner sig” i tre olika bordellmiljöer, alla tre förfärande på sitt sätt.
Det är en gåta för mig hur man har lyckats komma in och filma allting. Många av de prostituerade kommer till tals under långa stunder, och även flera köpare. Miljöerna visas ingående och filmas skickligt.

Det är intressant att se hur prostitutionsteman finns genomgående i alla miljöer samtidigt som varje kultur sätter sin prägel på alla
dessa företeelser. Hundar och andra djur figurerar då och då i filmen och det är lätt att se liknelserna med de bestialiska förhållandena i bordellmiljöerna.

/Robert Schenck, Nätverket mot Trafficking

Link to Whores’ Glory på Göteborgs internationella filmfestival

Få har väl missat att ljuset kommit till stan – Göteborgs 35:e internationella filmfestival. För en stor och trogen skara cineaster är väntan över och det torftiga videoutbudet kan bytas ut mot 10 dagars sann filmorgie från världens alla hörn.
Att ta del av alla dessa historier och dokumentära inblickar ger alternativa och hoppfulla bilder av hur människor världen över lever sina liv. Bilder som kompletterar och nyanserar.

Kärlek, sex och relationer kan tyckas vara ett uttjatat och förutsägbart filmtema men även här erbjuder filmfestivalen alternativen som senare sällan tyvärr hittar till de ordinarie biograferna. Realstars är ju cyberrymdens oförtrutliga förkämpar för ”rättvis sex” och spännande varianter på denna självklara devis finns att beskåda under veckan. Jag vill här lyfta fram två relationsfilmer som på helt olika sätt skildrar åtrå, könsmakt och konventioner på ett helt annat sätt än vad vi är van att se på vita duken.

Jag börjar med den svenska filmen En gång om året av den långfilms- debuterande regissören Gorki Glasser-Muller. Man får under ett dygn följa ett medelålders par som trots sina starka känslor för varandra under 30 år valt att bara träffas en gång om året. Så långt själva handlingen (gå och se filmen!).
Oförlöst kärlek har ju filmats många gånger förut men det som lyfter denna historia utanför de traditionella ramarna är en skickligt upptrappad dramaturgi som till slut leder till en rätt given utgång. Fram till dess är man som betraktare starkt involverad i parets kamp mellan 30 års försakelse och (naiva) tro på en annorlunda framtid.
Styrkeförhållandet mellan paret utgår inte från kön, ålder eller status utan bottnar i tron på sig själv och kärleken. Ett fräscht grepp av regissören är att välja ett befriande ”ofräscht” kärlekspar – Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis – vars insatser känns klockrent närvarande och baggemässiga.

Det andra mer lättsamma exemplet är den franska filmen The art of love. Fransmännen är ju mästare i denna genre och här har de verkligen fått till det.
Vi får följa några vitt skilda par som har hämmade/svårtyglade känslor som gemensam nämnare.
I nästan samtliga fall är det kvinnan i dessa relationer som försöker lösa den låsta situationen genom mycket okonventionella metoder. Lösningarna ska vara för bådas bästa men utgår i första hand från hennes behov. Att låta kvinnorna framstå som den styrande och beräknande parten och mannen som den motvilligt accepterande gör att filmen känns mycket roligare (och mer verklighetstrogen?) ur ett könsmakts- perspektiv. Lägg till en vass dialog, underbara skådespelare och massa sköna franska manér och du får en riktig ”må bra-film”.

Jag kände att jag behövde se just dessa två filmer efter att nyligen djupanalyserat Lilja4ever med mina gymnasieelever – en film som knappast behöver någon närmare presentation för alla Realstars-vänner.
Ni som haft en trög filmstart på veckan vill jag uppmana att ta sig ner till Järntorget – det finns många guldkorn kvar att plocka!

Torbjörn Johansson/Angeredsgymnasiet

När RealStars frågade mig om jag ville agera modell iklädd de leggings som under 2011 var en del av organisationens kampanj, tvekade jag inte en sekund på att säga ja, trots min kameraskräck. Att få möjligheten att under 2012 vara med och marknadsföra Johanna Brags snygga design i kampen för Fair Sex övervägde all kameraskräck i världen.

Photo-shooten blev så min första uppgift som praktikant hos RealStars och det blev en riktigt bra start. Anna Sigvardsson agerade i äkta modefotograf-anda och Malin Le Roux peppade mig att posa, hoppa, skratta och leka framför kameran.
Tanken var att vi skulle få en bild som framhäver dessa snygga leggings och samtidigt skriker ”Girl Power”.
En bild som andas Fair Sex och som kan vara ett ansikte utåt för det som RealStars står för.
En bild som möjligtvis kan användas för att sälja in produkten till butiker där köparen av den bidrar i kampen mot trafficking.
Jag tycker vi lyckades.

Men nu leker jag inte bara modell, utan mitt namn är Matilda, jag läser min sista termin Medie – och kommunikationsvetenskap på Göteborgs Universitet och praktiserar under våren på RealStars kontor. Mitt engagemang grundar sig dock inte främst i att genomföra min praktikperiod, utan i mina värderingar kring jämställdhet och kvinnors rättigheter och lika värde. För mig är utnyttjandet av kvinnors sexualitet nämligen den värsta formen av kvinnoförtryck.
För mig är prostitution först och främst ett sätt för vissa män att utöva makt över kvinnor.
Det är en uråldrig patriarkalisk ordning som kommer till uttryck i en sådan situation där en kvinna tvingas sälja sin kropp för att det finns män som är beredda att betala.

För mig tar RealStars fasta på det som är orsaken till att trafficking förekommer; efterfrågan av sexuella tjänster och efterfrågan på makt. Därför känns det helt naturligt att ta ställning för Fair Sex och engagera sig i det arbete som RealStars bedriver för att stoppa sexhandeln i Europa.

Om detta och mycket mera kommer jag att blogga om under den närmsta tiden. Tills dess får bilden tala för sig!

/Matilda Reiderstedt for RealStars

Matilda Almelöv går gymnasiets samhällslinje och skriver om att våga göra egna val.

Skönhet+pengar+många vänner=lycka. Om samhället hade en ekvation för lycka, skulle den se ut ungefär så. Det finns en stark idealbild av hur man ska bete sig och vad man ska göra för att nå den där platsen man kallar lycka. Vi matas dagligen om det perfekta livet och den perfekta personligheten, från media och TV och tjejtidningar (du är bra, men du kan alltid bli bättre). Vi ska vara trevliga, sociala, ha höga betyg utan att anstränga oss, ett sexliv som fokuserar på killen, träna och äta lagom nyttigt, ha en bra relation till familjen, matchande kuddar i soffan och en stor kompiskrets att luta oss mot. Och allt detta utan att anstränga oss.

Men om man vill vara lite småful en dag då? Sitta i soffan med en chipspåse och otvättat hår med Britney Spears ”ananastofs” på huvudet? Kanske mår jag bättre då än när jag hoppar på ett dansgolv med ögonfransar tunga av mascara och alkoholen rusandes i kroppen.

Jag säger inte att det ena behöver utesluta det andra, men det känns som att man alltid förväntas föredra det sistnämnda. Jag tror att det till stor del beror just på idealbilden av det perfekta livet och den perfekta tjejen. Men ingen annan kan ju bestämma vad jag gillar att göra, eller att jag alltid ska välja samma sak. I det långa loppet handlar det egentligen om att vara en person som man själv trivs med och göra saker man mår bra av.

Man behöver inte älska yoga och alltid ha rent hår. Vissa kanske alltid vill ha det så, andra väljer det ibland och några skippar sådant helt. Men det betyder inte att den ena skulle vara lyckligare eller bättre än den andra. Det är ju faktiskt sant det där man säger om att det vore tråkigt om alla är kloner av varandra.

För mig är mångfald och respekt mot varandra så mycket viktigare, att man vågar göra egna val och tro att andras vägar är precis lika bra för dem som min är för mig. Med den inställningen tror jag att man lättare respekterar andra, på alla plan i livet (dessutom känner man sig själv nöjdare. Win – Win).

Man kan vara mänsklig, ha fel och brister och passa in ibland och andra gånger är man helt fel. Man kanske jobbar hårt för att få bra betyg, eller så behöver man inte anstränga sig alls. Man tillbringar helgerna vid en bardisk med ett glas vin eller med familjen och en colaflaska. Man är den glammiga tjejen som alla ser eller den töntiga som ingen ser. Man älskar att jogga och gör det varje dag eller så kommer man inte närmare träning än att lyfta sig efter fjärrkontrollen. Man lägger en timme på att sminka sig varje morgon eller man ser sig inte ens i spegeln. Kanske beror det på vilken dag det är.

Och oavsett är man vacker.

Men glöm inte att ibland kan man göra något vackert, för att plussa på sin karma lite.
Så lägg en minut på att skriva på Fair Sex:s kampanj,

Matilda Almelöv för RealStars

Den här veckan är jag ledig innan jag åker tillbaka till skolan i Skottland och jag ser därför till att spendera mycket tid med min familj, jag har nämligen 6 småsyskon. Jag saknar dom hela tiden när jag är ifrån dom och det är också nu när jag är på väg att åka som jag reflekterar över hur mycket jag värderar och älskar dom.

Under mitt sabbatsår var jag och reste i Sydostasien (som varje svensk) men jag var även i Bangladesh och arbetade som volontär. Jag var i Dhaka, huvudstaden, och där kan man inte ta mer än några steg som vit utan att det svärmar med tiggare och nyfikna barn och vuxna. Det blev snabbt klart för mig att det var endast barn, handikappade eller kvinnor med nyfödda barn som tiggde. Jag frågade våra vänner som jag bodde hos om detta och dom berättade att det fanns stora kriminella nätverk som livnärde sig på tiggare. Det är män som skickar ut barnen och kvinnorna för att tigga och om dom inte kommer tillbaka med en viss summa pengar så får dom ingen mat. Man kan kalla dom för hallickar för det är precis vad dom är.

Det är samma format för tiggare i Bangladesh som det är för trafficking offer i Sverige. Dom flickorna som blir förda till Sverige får aldrig se de pengar de tjänar åt hallickarna, det finns inget ljus i den tillvaron som dom lever i.

Jag har inte sett trafficking men jag har sett hur flera tusentals barn och kvinnor lever under förtryck och tvingas till att gå på gatorna och tigga.

Jag har sett hur dessa barn ibland skiner upp och är överlyckliga över att få varsin apelsin. Det skär i hjärtat varje gång och att bo i Bangladesh fick mig att inse hur mycket ondska det finns i världen. För vem skulle kunna tvinga ut barn på gatan eller medvetet göra ett barn handikappat för att han eller hon ska få mer pengar på gatan? Precis så kan man säga om trafficking, för VEM kan tvinga flickor och kvinnor till prostitution?

Jag älskar min syskon mer än någonting annat. Det skär i hela hjärtat när jag tänker på att alla dessa utsatta människor också har varit och fortfarande är älskade av sin familj men deras värde har deras hallickar tagit ifrån dom.

Skriv på vår kampanj och stöd vår kamp mot trafficking!

Matilda Öhlin Knutsson för RealStars

– När dagen är slut ska antalet stjärnor vara över tusen. Så tänkte jag när jag började dagen som utställare för RealStars på Frivilligårets utställning ”1000 sätt att förändra världen” fredagen 12/8.

Jag nådde mitt mål! Nu har över tusen personer skrivit på ”Join Fair Sex”. Tusen unika stjärnor som tycker att fair sex är självklart. Utställningen var riktigt bra för övrigt. Besökarna, som bestod av människor i olika ålder och med olika bakgrund, ville diskutera problemen och var engagerade i frågan.

En kvinna kommer fram till mig och tittar länge på mig. Hon skriver på listan, och börjar prata om trafficking och övergrepp.

– Det du gör är viktigt, fortsätt med det, säger hon innan hon går därifrån.
Då förstod jag vilken positiv kraft som RealStars representerar.

Nja, vi kanske inte hade den bästa platsen. Ett coffeetable i mitten av den stora salen var vår plats. Där var jag tvungen att hänga vår nytryckta skylt med rubriken ”Join Fair Sex”, på baksidan av en annan organisations roll-up.
Många organisationer hade färgglada saker och en plats med ”väggar” där det gick att hänga upp sina flyers och affischer. Vi hade ett trångt bord i mitten av en stor sal, med en dator ovanpå och en halvt gömd affisch. Men vi hade ordet. Ordet som allas blickar söker sig till, ordet som berör. ”Sex”.

Många stannade upp för att läsa vad som stod, skriva på listan och diskutera vad RealStars står för.

Det var så jag nådde målet, med en lista på över tusen namn. Men än är det inte slut. Skriv på du också, och var en unik stjärna!

Elizabeth Granqvist för RealStars

Varje gång jag är hemma i Stockholm och ska gå ut och äta middag eller dansa med mina vänner så frågar jag mina två tonårssystrar vad jag ska ha på mig. Dom vet vad som är ”inne” och säger rakt ut om jag ser ut som skit. Tyvärr så får jag ofta kommentaren ”men du ska väl inte ha på dig det där…?” eller ”asså du kan faktiskt inte gå ut sådär.”

Efter otaliga kvällar av dessa kommentarer och provande utav kläder så har jag nu insett att min två yngre systrar alltid kommer vara längre, smalare, snyggare och trendigare än vad jag är, och det är helt okej.

När jag var tonåring så ville jag vara väldigt ’mainstream’, se ut som alla andra, jeans, top och WESC hoody. Vi som växte upp under 90-talet vet att man ska vara normal och se ut som alla andra, helst också lite smalare än vad som är naturligt. Den normen har jag nu gått bort ifrån. Jag är kort, kurvig och har en fin ”muffintub” som Julia Roberts kallar det i filmen Eat Pray Love, och precis som Julia Roberts så vet jag att jag är helt okej som jag är. Nog för att filmen var rätt klyschig men den hade en scen med ett fint budskap. Julia sitter på en restaurang med svenskan Tuva Novotny som inte vill äta pizza för att hon känner sig tjock varpå Julias karaktär frågar ”har någon man någonsin sett dig naken och sen gått?” Tuva svarar ”nej” och Julia säger ”nej för han har vunnit på lotto, det är en naken tjej i hans rum och det spelar ingen roll hur du ser ut.” Klipp från filmen

Jag är varken Julia Roberts eller Tuva Novotny men jag har lärt mig att jag inte är pinsmal, det kan jag inte bli för jag har stora bröst och höfter och en muffintub som jag trivs med. Och min pojkvän trivs med mig också vilket gör att jag kan slappna av. Så även om jag fortfarande frågar mina systrar om jag ser bra ut innan jag går ut på kvällarna så har jag slutat byta om i fall dom tycker att jag inte ser tillräckligt cool ut. Jag håller på att hitta min egen stil till min kroppsform och då spelar det ingen roll om jag ser cool ut eller inte så länge jag trivs i det jag har på mig för jag har märkt att det är då jag och min muffintub ser bäst ut!

Skriv på och stödj vår kampanj!

Matilda Öhlin Knutsson för RealStars

Realstars verkar för alla människors lika värde. Frihet, egenvärde och integritet. Med frihet kommer drömmar, ambitioner att kunna förverkliga sina drömmar. Våga tro på sig själv och vilja pröva sina vingar. 


Idag känns det som att våra liv är så uppstyltade och fulla med redan skapta mallar som vi ”måste” följa.

Följa för att man då får respekt och blir accepterade av omvärlden. Genom vilka kläder vi bär och märken, vilka skolor vi väljer, vilka klubbar man hänger på och var man ska bo osv. Gömmer vi inte oss själva och våra drömmar genom att följa mallarna? Vad har hänt med att våga tro på sig själv? Vad hände med viljan att gå sin egen väg?

Inom mode vill jag lyfta en person som jag tycker verkligen har gått sin egen väg. Det är designern Betsey Johnson. Hon är mest känd för sina färgstarka, extravaganta baby-doll klänningar. Hennes design genomsyras av hennes förmåga att förnya sig med tidens lopp utan att tappa äkthet och känsla i sina kläder. Det som la grunden till Betsey kreativitet och inspiration var kärleken till scenkostymer.

Mode är idag en stor del av våra liv på olika sätt och alla kan skapa sig en relation till det. ”Fashion for fair sex” benämner vi den del av RealStars där vi använder design för att belysa frågan om sex på lika villkor som motsats till sextrafficking. Det tycker jag visar att man kan ta något stort och som alla känner till som mode och använda det som en budbärare för något man vill nå ut med.

En person som gjort detta är designern Katharine Hamnett som är mest känd för sina t-shirts med politiska budskap. ”Use a condom”, ”Peace” och ”Choose life” är några av buskapen hon har på sina t-shirts.

En annan designer som gjort mode till något eget och gått sin egen väg är Vivienne Westwood. Hon är mest känd för att ha tagit modern punk och ”new wave” modet och gjort det till en stil för alla, mainstream. Vivienne har också använt sig av mode för att nå fram med sina politiska budskap. Hon gick med en grupp för medborgerliga rättigheter, Liberty. Då lanserade hon också exklusiva limited t-shirts med budskapet ” I AM NOT A TERRORIST, please don’t arrest me”.

RealStars, en riktig stjärna. Vi har alla chansen att bli riktiga stjärnor bara vi tror på oss själva och har viljan att försöka. Trots mallar och riktlinjer, våga gå din egen väg.

Malin Skånberg för RealStars