Att läsa DN söndag är en helig stund för mig.

En kopp te, mitt favoritbröd och en rykande färsk tidning full med artiklar. Det brukar skapa en liten mysbubbla som tar mig igenom veckans annars tråkigaste dag.

Men just denna söndag är det något som sticker, kliar och gör ont i hjärtat. DN låter oss nämligen möta den thailändska sexturismen i artikeln ”Jakten på ett lyckligt slut”.

Den berättar om Kit, som tycker det är jobbigt när torskarna tar strypgrepp. Om Lin, vars högsta dröm är att få flytta hem till den lilla by i norra Thailand som hon kommer ifrån. Om Pim, som säger att ingen frågar vad hon vill eller hur hon vill ha det. Men framför allt berättar artikeln om människor som inte förminskas till att enbart vara prostituerade.

För vi måste våga se att bakom varje prostituerad finns drömmar om något bättre.

Trots våra olika förutsättningar är våra behov och önskningar allmängiltiga; Maslows behovstrappa är helt enkelt universell. De här kvinnorna (och flickorna, pojkorna och männen) väljer prostitution som ett steg ut ur något annat. Det ses som ett medel för överlevnad och en väg ut ur fattigdom. Fast egentligen säger det ju sig självt att pengarna knappast går till de prostituerade utan snarare rakt ner i hallickens ficka.

Men så snart man sett orsaken till prostitution, den utbredda fattigdomen, förstår man också varför det är så komplicerat att motverka det. Jag tror att lösningen till stor del ligger i att bekämpa fattigdomen som vi måste försöka motverka och bekämpa. Det kan delvis ske med rättvisare handel, bistånd och utbildning. Det krävs även att vi delar med oss av tekniska framsteg som kan leda till en förskjutning i produktlivscykeln.

Men framför allt kan vi börja med att ta det viktiga steget och bekämpa prostitutionen och de sexuella övergreppen! Att ta ett strypgrepp om sexturismen och låta köparna stå för det de gör är ett viktigt första steg.

Sedan får vi kombinera det med nya möjligheter för att skapa något verkligt värdefullt.

Skriv på kampanjen FOR FAIR SEX så tar vi itu med fattigdomen sedan. Först då kan Kit, Lin, Pim och alla de andra miljoner som tyngs av sexhandeln få leva de liv de drömmer om och förtjänar.

Matilda Almelöv för Realstars
Matilda går gymnasiets samhällslinje.

Blunda och tänk människohandel.
Jag vet precis vad du tänker.
Offret är kvinna.
Antagligen från ett baltiskt land eller kanske från Rumänien.
Hittvingad, lurad, inlåst.
Ett solklart så kallat traffickingoffer.
Eller hur?
Men faktum är att bilden är mycket bredare än så – och människohandel drabbar även våra egna unga.

– Jag träffade en pojkvän och levde sedan i ett destruktivt förhållande i två år fram och tillbaka. Min pojkvän misshandlade mig och lät ofta sina kompisar ha sex med mig mot pengar som hamnade i hans ficka. När jag kom ur det här trassliga förhållandet straffade jag mig själv för att ha låtit det hända, med sex såklart, skriver 20-åriga Åsa (som egentligen heter något annat) till mig.

Åsa passar inte in i ”människohandelsbilden”.
Hon är en på ytan helt vanlig svensk tjej i Acne-jeans och Odd Molly-tröja.
När hon berättar om allt det fruktansvärda hon har varit med när hennes pojkvän agerade hallick är det i början svårt att få ihop pusslet. Kan ett människohandelsoffer verkligen se ut så?

Ja, det kan hon.
Det är dags att vi lyfter blicken och börjar titta bortom våra egna fördomar och schablonbilder.
De som kan vara de mest utsatta kan finnas alldeles nära – utan att vi anar det.


/Caroline Engvall, författare till böckerna ”14 år till salu” och ”Skamfläck”. Grundare av hjälpsajten www.intetillsalu.se – om sex som självskadebeteende.

I juni 2010 startade The Body Shop i samarbete med ECPAT sin största kampanj någonsin, ”Stop sex trafficking of children and young people”. Med kampanjen har de samlat in namn med syfte att få regeringen att ta sexhandeln med barn och ungdomar på allvar.

De kräver att regeringen:

1. Ska ta sexhandeln med barn och ungdomar på allvar! I ungefär hälften av alla människohandelsfall i Sverige är offren under 18 år.
2. Ska införa en specifik lag mot människohandel med barn. Unga har rätt till särskilt skydd.
3. Ska införa skyddade boenden för unga traffickingoffer. Unga drabbas hårdare än vuxna.

65 länder supportade kampanjen, petitionen överlämnades till regeringen i 40 länder och 20 länder har ändrat sina lagar för att skydda barn och ungdomar mot trafficking. Kampanjen avslutades officiellt den 29 mars 2012 med ett fantastiskt resultat, namninsamlingen inbringade över 7 miljoner signaturer.

Jag arbetar själv på The Body Shop och var bland annat delaktig vid namninsamlingen under Vårruset i Göteborg 2011. Nu är jag även engagerad i RealStars och arbetet mot ett Europa fritt från trafficking. Nu när RealStars kampanj FOR FAIR SEX – Europa fritt från Trafficking -är i full gång gör vi något liknande för att samla in namn till EU för att få en lagskärpning som behövs.
Vem vet, vi kanske ses på Vårruset eller liknande event framöver.


/ Rebecca for RealStars
Ta ställning för FOR FAIR SEX och Europa fritt från Trafficking

Det jag vill säga om trafficking, alltså sexuell människohandel, är att det är olagligt i de flesta Europas länder vilket jag tycker är oerhört bra. Det börjar ske utvecklingar även utanför Europa till exempel i Sydafrika, där ett antal fall om människohandel lett till åtal i Sydafrikanska domstolar. Ett åtal som har lett till en fällande dom är exempelvis Adina dos Santos. Hon fick fängelsetid just för att hon hade fört med sig tre flickor och hade tvingat de till prostitution. Det här berörde verkligen människohandel i Sydafrika men det var inte det första åtalet, utan det berörde just för att fällande domar är väldigt ovanliga.

Jag tycker absolut inte att människohandel ska förekomma i länder, speciellt inte sexuell människohandel. Det bryter verkligen mot de mänskliga rättigheterna. Varje individ ska ha rätt till frihet, ha rätt till mänsklig stolthet och ska inte behöva hållas i förtryck. Kvinnor och barn är inga varor som man kan köpa och sälja när och hur man vill, man ska acceptera att det inte funkar så.

Sexuell människohandel är kränkande precis som alla andra typer av kränkningar som till exempel vapenhandel.
Man ska veta att så länge män köper, säljer och sexuellt utnyttjar kvinnor och barn så kommer det att aldrig bli jämställdhet vilket jag tycker att det är oerhört viktigt att varje land ska vara. Varje individ ska ha rätt till personlig säkerhet, rätt till vara fri från plågande, omänsklig eller kränkande behandling, rätt att behandlas lika osv. Därför tycker jag att om kvinnor och barn säljs eller köps så tycker jag verkligen inte att de är fria från plågande.

Jag tycker absolut inte att man ska använda kvinnor och barn till vad som helst, exempelvis sexuell människohandel, bara för att männen ansågs vara mer värda an kvinnor förr i tiden. Man måste börja inse att så funkar det inte längre, kvinnor och barn har faktisk rätt till självbestämmelse, de har rätt till mycket mer nu än vad de hade förr.
Jag hoppas verkligen att alla män där ute som håller på med sådant tar åt sig det som jag har skrivit och faktiskt gör en förändring.


Rounak, 18 år, Angeredsgymnasiet

Läs de andra elevernas tankar och texter här.

Det finns människor som förändrar samhället till det bättre. En av dem är Elsie Lindqvist, som är en inspirationskälla för oss alla.
I SVT:s fantastiska dokumentär Ängeln på Malmskillnadsgatan visas denna fantastiska dam som gör skillnad. Elsie Lindqvist hjälper prostituerade kvinnor på kvällarna. Hon visar hur viktigt det är att bara finnas där, som medmänniska.

Dokumentären får mig att tänka: Hur ska jag själv förändra samhället? Du kanske instämmer.
Vi ska hinna jobba, studera på universitet, ha ett fungerande socialt liv, relationer. Hur ska vi då kunna arbeta ute på Malmskillnadsgatan en fredagkväll?

Eldsjälar som Elsie Lindqvist behövs ute, men vi andra kan hjälpa till på andra sätt. På våra egna sätt. Det kan handla om en timme i månaden. En timme som betyder mycket för en individ, eller för en grupp människor. För mig handlar det om att skriva.
Vad är du bra på?

Ängeln på Malmskillnadsgatan visas på SVT Play till och med den 25/3.


/Elizabeth Granqvist for RealStars

RealStars presenterar här det första inlägget ur en miniserie i fyra delar, författad av modevetaren och frilansaren Marina Milojkovic

I modeindustrin, som på många sätt utgör sinnebilden för framgång, lyx och glamour förekommer inte enbart missbruk och osunda skönhetsideal utan även prostitution och sexuella övergrepp.  Som författaren och feministen Sheila Jeffrey konstaterar  finns det en outtalad länk  mellan modeindustrin och prostitution:   

”The sex Industry sells clothes and the fashion Industry sells prostitution and pornography. This results in viewing women just as pleasure objects and toys; this is the first step in converting women into prostitute.” ( Beauty and Misogyny 2005).

Under den nyligen avslutade internationella filmfestivalen i Göteborg visades dokumentären Girl Model av David Redmon och Ashley Sabin, vilken skildrar unga östeuropeiska kvinnor med modelldrömmar. Historien följer trettonåriga Nadja från Novosibirsk som blir “scoutad” av en internationell modellagentur som lovar henne jobb i Tokyo.

Nadja, som aldrig tidigare varit utanför byn och knappt kan ett ord engelska, ger sig ensam iväg till en främmande kontinent med förväntningarna på jobb och en framgångsrik karriär. Väl i Tokyo får hon inga jobb, utom de lättklädda portfoliobilder som agenturen tar. Nadja gråter mest hela tiden och längtar hem. Tillslut blir hon hemskickad utan att ha tjänat några pengar och med en skuld på motsvarande 13000 svenska kronor till agenturen för boende och flygbiljetter. För att kunna betala tillbaka skulden är det inte ovanligt att unga tjejer, som hamnar i Nadjas situation, börjar prostituera sig.


Många unga tjejer drömmer om att bli framgångsrika modeller. För en del unga östeuropeiska kvinnor blir modellyrket en möjlighet att komma bort från fattigdom och knappa förhållanden på landsbygden. Visst finns det framgångssagor om ryska modeller som blivit mångmiljonärer på sitt yrke, men det är långtifrån alla som når dit. Istället blir många utsätta för sexuella övergrepp och utnyttjade av manliga fotografer, agenturägare och andra män. I förhållande till dessa män befinner sig de unga östeuropeiska kvinnorna dessutom i en underlägsen position baserat på kön, klass och etnicitet.  De befinner sig således i en mycket utsatt situation och det finns dessutom en risk att dessa kvinnor blir tvungna att prostituera sig för att betala tillbaka de skulder de drar på sig under utlandsvistelsen. I vissa fall betalar agenturen endast en väg, vilket resulterar i att många tjejer, som blivit lurade på jobb, tvingas till prostitution för att kunna försörja sig. Detta  är något som tystas ner av modell- och modeindustrin.

Enligt den amerikanska modellscouten Ashley Arbaugh som medverkar i Girl Model är det vanligt att modeller även livnär sig på prostitution. Det är inte heller ovanligt att de utmanande och lättklädda portfoliebilder som agenturerna tar på sina unga modeller sprids på nätet och hamnar på tvivelaktiga sajter, menar Ashley. Ashley, som försörjer sig på att förmedla unga östeuropeiska kvinnor till den japanska agenturen ser likväl inte det som problematiskt att flickor, ibland inte äldre än tretton år, utnyttjas för sexuella ändamål.

För att komma till rätta med utnyttjandet av unga östeuropeiska kvinnor krävs att allt fler tar sitt ansvar; såväl modeller som agenturer och modeföretag. Frågan behöver tas upp på den internationella agendan och uppmärksammas. Under New Yorks modevecka för två veckor sedan grundades “the model alliance”, ett slags ”facket” för modeller skapat av de etablerade modellerna Shalom Harlow, Doutzen Kroes, Sara Ziff och Coco Rocha. De vill tillsammans arbeta för modellers rättigheter. De kräver att det ska finnas lönevillkor för modeller samt arbetar för att förhindra ålders-olämpliga bilder. De är alla överens om att modeller idag är allt för unga, betalas för dåligt och saknar juridiskt skydd. Allt fler behöver ta ansvar eller agera och jag hoppas att med hjälp av detta kommer andra också få upp ögonen för problemen.

”The issue of an underage girl working without any kind of mentoring or chaperoning is really critical, because at that age you’re still learning boundaries, you’re still learning how to stand in your right and say No.”

– Shalom Harlow, modell och grundare till ”The Model Alliance”.


/Marina Milojkovic for RealStars

Det Sydafrikanska parlamentet har fortfarande inte godkänt den detaljerade lag om människohandel som togs fram redan 2003. Kritiska röster hävdar gärna att trafficking inte är ett problem i landet, trots återkommande bevis på motsatsen.
Men under 2011 har det skett en utveckling som tycks positiv, även om den sker långsammare än önskat. Ett antal fall av människohandel har lett till åtal i Sydafrikanska domstolar.
Adina dos Santos är ett exempel på ett åtal som lett till en fällande dom.

I juli 2011 dömdes dos Santos till livstids fängelse i Pretoria. Kvinnan hade gjort sig skyldig till att föra med sig tre flickor, mellan 14 och 17 år gamla från Mocambique, och för att ha tvingat flickorna till prostitution från sitt hus i Moreleta, Pretoria. Tack vare en misstänksam granne inledde polisen spaning på huset. Vid tillslaget fann polisen detaljerade anteckningar om kunder och ankomsttider. Dos Santos dömdes till livstid samt ytterligare ett år, för att ha levt på de pengar hon tjänat på flickorna.

Det här är inte det första åtalet som berör människohandel i Sydafrika, men fällande domar är mycket ovanliga. Straffet skiljer sig också nämnvärt från de böter som normalt tilldelats de åtalade.
Sydafrika har fortfarande en lång väg att gå i sitt arbete med människohandel. Debatten är ofta onyanserad och problemet förminskas ofta, gärna baserat på att det saknas statistik om hur omfattande människohandeln är. Bristen på en övergripande lagstiftning med tillräckliga straffsatser är också ett problem, som i sig bidrar till bristen på statistik.
Åtalet mot Adina dos Santos ger ändå hopp om att det finns krafter i Sydafrika som tar människohandeln på allvar, och som strävar i rätt riktning.


/Stella Rössborn

Den fjärde februari i år skrev Svenska Dagbladet om att poliser och forskare med flera ville att den tyska prostitutionslagstiftningen skulle ses över. Axel Dreher, som är professor vid Heidelberguniversitet, uppskattar att den tyska sexköpsmarknaden är 60 gånger större än i länder där sexköp är förbjudet, bland annat Sverige.

Kritiska röster beskriver Tyskland som ”Europas största bordell”, vilket med stor sannolikhet stämmer överens med verkligheten. Det kan bland annat styrkas genom att påpeka att Europas största bordell ligger just i Tyskland, närmare bestämt i Köln.
På bordellen vid namn ”Pascha” arbetar ungefär 120 kvinnor och bordellen har ungefär 1000 sexköpare, varje dag. Detta är en enda bordell, siffrorna för gatuprostitution är ännu högre och än mer skrämmande. Med andra ord är kritiken befogad, Tyskland är med största sannolikhet Europas största bordell.

Lagen som gjorde sexköp lagligt i Tyskland trädde i kraft 2002, argumentet var framförallt att man skulle kunna komma i kontakt med kvinnorna och erbjuda sjukvård och så vidare. Men utfallet blev inte riktigt vad man räknat med. Istället ökade prostitutionen lavinartat och med det ökade även trafficking. I och med en legalisering öppnade man upp för hallickar att driva deras illegala verksamhet helt lagligt. Det har underlättat trafficking samt annan illegal och människofientlig verksamhet, som associeras med prostitution.

Nu har dock sexköpskritiska röster blivit hörda och det har lett till att regeringen i Berlin nu ser över lagstiftningen. Med största sannolikhet kommer det inte bli ett scenario likt Sverige, där sexköp förbjudits, men förhoppningsvis kommer det vidtas åtgärder för att strama åt lagstiftningen. Det som framförallt, enligt mig, behöver göras är att se över kvinnornas situation.


/Ernst Adamsson Borg for RealStars

Läs artikeln i SvD här

RealStars fortsätter att spana på Göteborgs filmfestival på filmer som på olika sätt berör frågan om människohandel, prostitution eller Fair Sex. Under måndagskvällen visades dokumentärfilmen Whores’ Glory på Chalmers.

Whores’ Glory är en mycket välgjord, lärorik, svår och deprimerande film om prostitution i tre olika länder: Thailand, Bangladesh och Mexico. Det finns ingen talarröst i filmen utan man ”befinner sig” i tre olika bordellmiljöer, alla tre förfärande på sitt sätt.
Det är en gåta för mig hur man har lyckats komma in och filma allting. Många av de prostituerade kommer till tals under långa stunder, och även flera köpare. Miljöerna visas ingående och filmas skickligt.

Det är intressant att se hur prostitutionsteman finns genomgående i alla miljöer samtidigt som varje kultur sätter sin prägel på alla
dessa företeelser. Hundar och andra djur figurerar då och då i filmen och det är lätt att se liknelserna med de bestialiska förhållandena i bordellmiljöerna.

/Robert Schenck, Nätverket mot Trafficking

Link to Whores’ Glory på Göteborgs internationella filmfestival

Få har väl missat att ljuset kommit till stan – Göteborgs 35:e internationella filmfestival. För en stor och trogen skara cineaster är väntan över och det torftiga videoutbudet kan bytas ut mot 10 dagars sann filmorgie från världens alla hörn.
Att ta del av alla dessa historier och dokumentära inblickar ger alternativa och hoppfulla bilder av hur människor världen över lever sina liv. Bilder som kompletterar och nyanserar.

Kärlek, sex och relationer kan tyckas vara ett uttjatat och förutsägbart filmtema men även här erbjuder filmfestivalen alternativen som senare sällan tyvärr hittar till de ordinarie biograferna. Realstars är ju cyberrymdens oförtrutliga förkämpar för ”rättvis sex” och spännande varianter på denna självklara devis finns att beskåda under veckan. Jag vill här lyfta fram två relationsfilmer som på helt olika sätt skildrar åtrå, könsmakt och konventioner på ett helt annat sätt än vad vi är van att se på vita duken.

Jag börjar med den svenska filmen En gång om året av den långfilms- debuterande regissören Gorki Glasser-Muller. Man får under ett dygn följa ett medelålders par som trots sina starka känslor för varandra under 30 år valt att bara träffas en gång om året. Så långt själva handlingen (gå och se filmen!).
Oförlöst kärlek har ju filmats många gånger förut men det som lyfter denna historia utanför de traditionella ramarna är en skickligt upptrappad dramaturgi som till slut leder till en rätt given utgång. Fram till dess är man som betraktare starkt involverad i parets kamp mellan 30 års försakelse och (naiva) tro på en annorlunda framtid.
Styrkeförhållandet mellan paret utgår inte från kön, ålder eller status utan bottnar i tron på sig själv och kärleken. Ett fräscht grepp av regissören är att välja ett befriande ”ofräscht” kärlekspar – Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis – vars insatser känns klockrent närvarande och baggemässiga.

Det andra mer lättsamma exemplet är den franska filmen The art of love. Fransmännen är ju mästare i denna genre och här har de verkligen fått till det.
Vi får följa några vitt skilda par som har hämmade/svårtyglade känslor som gemensam nämnare.
I nästan samtliga fall är det kvinnan i dessa relationer som försöker lösa den låsta situationen genom mycket okonventionella metoder. Lösningarna ska vara för bådas bästa men utgår i första hand från hennes behov. Att låta kvinnorna framstå som den styrande och beräknande parten och mannen som den motvilligt accepterande gör att filmen känns mycket roligare (och mer verklighetstrogen?) ur ett könsmakts- perspektiv. Lägg till en vass dialog, underbara skådespelare och massa sköna franska manér och du får en riktig ”må bra-film”.

Jag kände att jag behövde se just dessa två filmer efter att nyligen djupanalyserat Lilja4ever med mina gymnasieelever – en film som knappast behöver någon närmare presentation för alla Realstars-vänner.
Ni som haft en trög filmstart på veckan vill jag uppmana att ta sig ner till Järntorget – det finns många guldkorn kvar att plocka!

Torbjörn Johansson/Angeredsgymnasiet