Filmfestivalen; recension av The Apology

Realstars har nu en färsk recension av en av årets visningar på Göteborgsfilm festival. Robert Schenck har sett den och ger här sin syn och skildring av en film som belyser sexslaveri som går tillbaka till andra världskriget och dess oläkta sår.

Under andra världskriget ockuperade Japan flera asiatiska länder. Omkring 200.000 kvinnor och flickor blev tagna som sexslavar för att ”tjäna” den japanska militären i de ockuperade länderna. 75 år senare är frågan fortfarande högaktuell. De humanitära och politiska såren är långtifrån läkta. Diplomatiska kriser är ett av resultaten än idag och offren kräver en officiell ursäkt som inte infinner sig. The Apology, en film om dagens få överlevande offer för Japans agerande sätter RealStars arbete i ett viktigt historiskt perspektiv. Trafficking och sexslaveri förstör kvinnornas liv och konsekvenserna drabbar samhället och anhöriga i generationer.

Om filmen
Som dokumentär betraktat blir tyvärr filmen något av en besvikelse. Som historia: tragisk, viktig och stark. Som kvinnoporträtt: engagerande och osannolikt modigt.

Offren, som var i tonåren under kriget, några så unga som 13-14 år, är nu runt 90 år. De har lidit av allvarliga fysiska skador och en fruktansvärd skam och utfrysning. För att klara ett ”normalt” liv efter kriget har förnekelse och hemlighållande varit de enda utvägarna. I filmen följer vi tre ”grandmothers” som de nu kallas – en i Kina, en i Filippinerna och en i Sydkorea (född och tillfångatagen i Nord). På äldre dagar har kvinnorna ”kommit ut” och vi följer deras demonstrationer, och kamp mot myndigheter och för inre frid. Det är tre fantastiska äldre damer som har varit med om det värsta tänkbara och som nu orkar leva och berätta. I filmen får vi även se japanska män som skriker glåpord och hånar de gamla när de demonstrerar för upprättelse. Stark nationalism har tydligen varken gränser, människorespekt eller moral.

Filmen hade vunnit på färre flygplats- och hotellrumsscener, färre scener med sentimental musik och framförallt mer fokus på protagonisternas berättelser och känslor. Kanske filmen kommer i en 60 minuters version i svensk TV. Då skulle den kunna vara engagerande rätt igenom. Själv hade jag även velat se några historiska tillbakablickar, kanske med äldre dokumentärklipp om den japanska ockupationen. Detta hade gett ett viktigt historiskt kontext och ökat min inlevelse. Och även om referenser till dagens krig och övergrepp fanns med på slutet av filmen önskade jag ett mer uttalat budskap att detta fruktansvärda japanska exempel på sexuellt våld hör mer till regel än undantag i alla krig, inte minst i världens pågående konflikter.

Se gärna denna film för den berättar en historia som vi aldrig bör glömma. Därtill för att bättre förstå konsekvenserna av sexslaveri, och för att hedra offren, både de levande och de döda.

Om ni åker till Busan, Sydkorea kan ni se om statyn som hedrar ”the comfort women” utanför det japanska konsulatet har kommit tillbaka efter det att polisen har lyft bort den. Och om ni är i Taipei, Taiwan kan ni besöka det nyöppnade museet om ”comfort women”. Sexslaveriets konsekvenser är som sagt både aktuella och långvariga.

Be Sociable, Share!